Ett par veckor efter julhelgen fick jag ett tjockt rekommenderat brev hem i brevlådan. Det var från en obskyr juristfirma som tydligen specialiserade sig på billiga familjerättstvister. Marcus hade stämt mig. Han krävde återupptagen umgängesrätt, och inte nog med det – han krävde underhåll av mig. Hans argumentation var skrattretande: eftersom jag numera drev en framgångsrik byrå och tjänade bra med pengar, medan han var arbetslös och levde på existensminimum, menade han att jag hade en “ekonomisk skyldighet att säkerställa att barnens far hade en levnadsstandard som medgav umgänge”.
Jag satt vid köksbordet med pappren framför mig och kände en blandning av raseri och absurd komik. Claire, min advokat från skilsmässan, satt mittemot mig. Hon hade skrattat högt när hon läste igenom kraven.
“Jag älskar när motparten är dumdristig,” sa Claire och strök bort en blond hårslinga från ansiktet. “Det gör mitt jobb så mycket roligare.” “Är det här ens möjligt?” frågade jag, pekande på dokumentet. “Kan han få umgänge igen? Kan en domstol tvinga mig att betala honom?” “Gällande pengarna: Absolut inte. Det är fria fantasier från en desperat man och en jurist som bara vill ha hans (eller hans mammas) pengar. Du har ingen försörjningsplikt gentemot en ex-make du varit skild från i sex år, speciellt inte en som dömts för brott mot dig.”
Hon lutade sig framåt, och hennes min blev mer allvarlig. “När det gäller umgänget… En domstol utgår ofta ifrån att ett barn har rätt till båda sina föräldrar. De kan bevilja honom övervakat umgänge igen, om han kan visa att han har ändrat sitt liv. Men – och detta är ett enormt men – han har bevisligen inte gjort det. Han dök upp oinbjuden på en skola och skapade en hotfull situation. Han har en dom för bedrägeri. Han har en skuld till Kronofogden på hundratusentals kronor. Dessutom har han noll relation till flickorna.”
“Och David håller på att adoptera dem,” lade jag till. “Exakt,” sa Claire med ett vasst leende. “Adoptionsansökan ligger redan hos tingsrätten. Marcus stämning är förmodligen ett desperat försök att blockera adoptionen eller tvinga dig till en ekonomisk uppgörelse utanför domstolen för att han ska ‘släppa’ dem. Vilket är utpressning. Jag har en plan.”
Två månader senare befann vi oss återigen i ett förhandlingsrum i tingsrätten. Miljön var alltför bekant. Luften var kvav, möblerna formella och stämningen spänd. Marcus satt insjunken i sin stol. Han bredvid sin billiga advokat, som såg ut som om han önskade att han var någon annanstans. Jag satt rak i ryggen bredvid Claire, med David på åhörarplats bakom mig.
Domaren öppnade förhandlingen. Marcus advokat höll ett knackigt anförande om en “faders ovillkorliga kärlek” och hur ekonomiska svårigheter inte fick vara ett hinder för att träffa sina barn.
När det blev Claires tur, reste hon sig upp, lugn och majestätisk. Hon delade inte ut några smällar i blindo; hon avlossade kirurgiskt precisa slag. “Herr Ordförande, motpartens begäran är inte bara grundlös, den är ett förolämpande missbruk av rättssystemet. Vi bestrider alla yrkanden å det bestämdaste. Vidare vill jag å min klients vägnar framföra ett motkrav.”
Hon lade fram en ny bunt papper på domarens bord, och en kopia framför Marcus advokat. Marcus ryckte till. “Sedan domen om vårdnad föll för sex år sedan har motparten enligt lag varit skyldig att betala underhållsstöd. Eftersom han vägrat och istället levt gömd för myndigheterna, har min klient inte mottagit en enda krona. Motpartens aktuella skuld för uteblivet underhåll, inklusive ränta, uppgår i dagsläget till 482 000 kronor. Om motparten insisterar på att driva den här processen vidare, kommer vi omedelbart att överlämna detta krav för utmätning av alla hans framtida inkomster, tillgångar och eventuella arv.”
Marcus ansikte blev askgrått. Han vände sig mot sin advokat och viskade intensivt. Advokaten såg ner på pappren, bläddrade, och skakade sedan långsamt på huvudet.
“Och,” fortsatte Claire utan att tappa farten, “vi vill fästa domstolens uppmärksamhet på det pågående ärendet om styvbarnsadoption inlämnat av min klients make, David Miller. Flickorna – Lily, Emma och Chloe – har uttryckligen, i intervjuer med socialtjänsten, uppgett att de ser David som sin far. De saknar helt relation till motparten. Ett återupptagande av umgänge, påtvingat av en biologisk donator som tidigare utsatt familjen för ekonomisk brottslighet, skulle vara i direkt strid med barnens bästa. Vi yrkar på att tingsrätten avvisar motpartens stämningsansökan, samt bifaller adoptionsansökan, vilket i praktiken upplöser motpartens juridiska faderskap.”
