Jag satt i sittbrunnen, med en bok uppslagen i knät, och lät vinden leka med mitt hår. Jag tittade på mina tre döttrar. De var sju år gamla nu. De var modiga, roliga, omtänksamma och alldeles egna individer. De bar inga ärr av det svek de utsatts för innan de ens kunnat öppna ögonen. De visste bara vad trygghet var.
Vi hade klarat det. Vi hade överlevt stormen, vi hade byggt upp murarna igen, starkare den här gången, och vi hade fyllt insidan med kärlek istället för lögner.
Lily vände sig om, vinden blåste hennes mörka hår i ansiktet, och hon skrattade högt åt något Chloe sa. I det ögonblicket såg hon inte ut som någon annan än sig själv. En tjej som var älskad, som hörde hemma.
Jag lutade mig tillbaka, blundade och andades in den rena luften. För första gången i mitt liv fanns det inget jag flydde ifrån, och inget jag oroligt väntade på. Vi var precis där vi skulle vara. Vi red på vågorna tillsammans, mot en horisont som äntligen, bara, var vår.
