”Där nere!” ropade Vance och riktade sin lampa mot botten.
Först såg jag ingenting. Bara lera och sten. Men sedan, när ljuskäglan svepte över en hög med lös jord och grenar strax ovanför vattenlinjen, såg jag det.
En svag, onaturlig färg i allt det bruna och gråa. En liten flik av ljusrosa.
”Klipp kopplet!” skrek jag till Vance.
Innan han ens hann reagera hade jag klickat loss karbinhaken. Rottweilern rusade nerför slänten som en projektil. Han gled, tumlade runt, men fann snabbt fotfästet och kastade sig över högen av lera. Han började omedelbart gräva med en våldsam, frenetisk kraft. Leran flög i stora klumpar omkring honom.
Vi hasade och gled nerför branten efter honom. När jag nådde botten hade hunden redan frilagt något. En liten arm.
”Herregud,” flämtade en av vice-sherifferna och föll på knä i leran.
Vi kastade oss över högen och grävde med bara händerna. Leran var tung, kompakt och kall, nästan som betong. Hunden stod bredvid mig, axel mot axel, och grävde med sina blödande tassar. Han gnydde oavbrutet, som om han försökte prata med flickan under jorden.
Inom några sekunder hade vi frilagt ett ansikte. Det var täckt av lera. Hennes hud var iskall, nästan blå. Hennes blonda hår var ihopklibbat av smuts och blod, men det syntes ett djupt skrapsår i pannan – troligen från bilens stötfångare.
”Lily,” sa Vance andlöst. Han tryckte två fingrar mot hennes hals. Tiden verkade stanna. Regnet piskade oss, men allt jag hörde var hundens tunga flämtningar.
”Jag har en puls!” skrek Vance plötsligt. ”Den är svag och långsam, men hon lever! Hon är medvetslös!”
”Få upp henne, försiktigt!” sa jag.
Hunden tog ett steg tillbaka för att ge oss plats. Han gnällde och nosade försiktigt på hennes livlösa hand. Vance lyfte upp den lilla flickan i sina armar. Hon var liten som en fjäder i hans grepp. Hennes rosa pyjamas var trasig och nedfläckad, exakt där tygbiten hade slitits bort av hundens klor.
”Vi måste få upp henne till vägen. Ambulansen väntar där,” beordrade Vance.
Det var en mardröm att ta sig uppför slänten. Vice-sherifferna fick putta Vance i ryggen medan han bar flickan, och jag fick använda både händer och fötter för att kravla mig upp. Rottweilern, trots sin utmattning och sina skadade tassar, hoppade upp bredvid Vance och verkade nästan försöka knuffa honom framåt, som om han ville bära flickan själv.
När vi äntligen nådde polisbilarna hade räddningstjänsten anlänt. Ljuset från deras strålkastare skar genom mörkret och lyste upp scenen som på en fotbollsarena. Ambulanspersonalen kastade sig fram med en bår, filtar och syrgasmasker.
Vance lade ner Lily på båren. Rottweilern vägrade vika från hennes sida. Han tryckte nosen mot hennes hand och vägrade släppa fram sjukvårdarna förrän jag lade en lugnande hand på hans nacke och drog honom ett steg tillbaka.
”Det är okej, kompis,” viskade jag, tårarna blandade sig med regnet i mitt ansikte. ”Du räddade henne. De tar hand om henne nu.”
Sjukvårdarna arbetade febrilt. De kopplade upp henne mot monitorer, satte en droppnål och packade in henne i värmefiltar. ”Vi har henne,” ropade en av dem. ”Vi åker!”
Ambulansen slirade i leran när den svängde runt, sirenerna började tjuta, och sedan försvann den in i natten, med siktet inställt på länssjukhuset.
Jag sjönk ihop mot polisbilens motorhuv, helt tömd på energi. Jag tittade ner på mina händer, de var skakiga och täckta av lera. Rottweilern satte sig tungt bredvid mig och lutade sitt blöta, kalla huvud mot mitt ben. Jag sjönk ner på huk och slog armarna om hans tjocka nacke och begravde ansiktet i hans päls. Han slickade bort leran från min kind.
Vance gick fram till oss. Han torkade regnet ur ansiktet med ärmen på sin uniform. Hans radio sprakade plötsligt till, ett vasst brus i stormen.
”Sheriff Vance. Det här är enhet fyra.”
Vance plockade upp radion. ”Vance här. Vad har ni?”
”Vi har Brenda Miller i förvar. En patrullbil prejade henne av vägen tjugo kilometer söder om stan. Hon försökte fly i skåpbilen. Hon skriker något om att hunden tvingade henne att göra det, att hon inte hade något val.”
Vance slöt ögonen och drog en djup suck som lät som om den rymde alla världens sorger. ”Ta med henne till stationen. Sätt henne i förhörsrum ett. Jag ska ha ett litet samtal med henne så fort jag har skrubbat bort den här leran.”
Han tittade ner på mig, och sedan på rottweilern. ”Doktorn… Jag är ledsen att jag tvivlade på dig. Och jag är ledsen att jag dömde honom.”
”Folk dömer dem ofta,” sa jag och strök hunden över hans massiva, fyrkantiga huvud. ”De ser musklerna, käkarna, ryktet. Men de ser inte hjärtat. Det här djuret har ett större hjärta än de flesta människor jag känner.”
