“Få in honom i rum 3,” instruerade jag Sarah, med spänd röst.

DEL 2: Sanningen i leran

Jag tittade upp igen mot det lilla glasfönstret i dörren. Brenda var borta. Hallen utanför låg helt öde. Det enda som vittnade om att hon överhuvudtaget hade varit där var de leriga fotavtrycken på linoleummattan som ledde i en hastig, oregelbunden linje mot ytterdörrarna.

”Sarah,” sa jag. Min röst lät främmande, som om den kom från någon annan i rummet. Den var inte mer än en spänd viskning, men den fick Sarah att hoppa till.

”Vad är det? Vad hittade du?” frågade hon, och hennes ögon spärrades upp när hon såg den bloddränkta lilla tygbiten i min hand.

Jag svalde hårt. Pulsen dånade i öronen, ett öronbedövande brus som nästan överröstade det ihållande regnet som piskade mot taket. Jag tittade ner på den massiva rottweilern. Han stod fortfarande tryckt mot mig, hans tunga huvud vilade nu helt mot mitt lår. Hans kropp skakade i våldsamma, utmattade vågor. Han hade slutat gnälla och gav nu bara ifrån sig korta, hackiga andetag.

”Det här är från en barnpyjamas,” sa jag och höll upp den lilla bomullsremsan med det svaga trycket av en enhörning. ”Och det sitter långa, blonda hårstrån fast i väven. Det är dränkt i blod och gul lera. Samma gula lera som bara finns ute vid det gamla stenbrottet.”

Sarah backade ett steg. Hennes hand flög upp till munnen. ”Herregud… Du tror väl inte att…”

”Att hunden slet i stycken ett barn där ute?” avbröt jag. Jag såg ner i de bärnstensfärgade ögonen som var fyllda av en så djup, mänsklig förtvivlan att det brände i mitt eget bröst. ”Nej. Hundar som attackerar gräver inte med framtassarna tills klorna blöder. De biter. Hans nos är helt ren. Allt blod… all lera… det sitter under hans naglar och på hans bröstkorg.”

”Han har grävt,” viskade Sarah och insikten slog ner i henne som en blixt.

”Han har försökt gräva fram någon,” bekräftade jag. ”Och Brenda visste om det. Hon var livrädd för hunden, men inte för att han var aggressiv mot henne. Hon var livrädd för att han försökte hindra henne. Hon ville få honom avlivad omedelbart för att förstöra det enda vittnet.”

Jag reste mig upp så snabbt att jag nästan tappade balansen. ”Lås dörren, stanna här inne med honom. Rör ingenting. Jag måste ringa polisen. Nu.”

Jag rusade ut i korridoren, mina gummiskor slirade på Brendas kvarlämnade lerspår. Jag kastade mig över receptionsdisken och ryckte åt mig telefonen. Mina fingrar darrade så mycket att jag slog fel nummer två gånger innan signalerna äntligen gick fram till larmcentralen.

”Larmcentralen, vad har inträffat?”

”Mitt namn är dr. David Thorne, jag är veterinär på akutmottagningen vid County Road,” andades jag fram. ”Jag behöver omedelbart få hit polis och ambulans. Och ni måste skicka enheter till det gamla stenbrottet vid Väg 9. Det finns ett barn begravt där ute.”

Operatören tystnade i en bråkdel av en sekund innan hennes röst blev skarp och fokuserad. ”Ett barn? Är barnet vid liv? Vem har gjort detta?”

”Jag vet inte om barnet lever,” sa jag, min röst bröts av panik och adrenalin. ”Men jag har en kvinna, Brenda Miller, som just flydde från min klinik. Hon kom in med en hund täckt av blod och lera och krävde att jag skulle avliva den, hon påstod att hunden attackerat barnet. Men bevisen på hunden tyder på att hon ljuger. Hunden har försökt rädda barnet. Ni måste hitta Brenda, och ni måste ta er till stenbrottet!”

Inom fem minuter lystes hela kliniken upp av de roterande blåljusen. Regnet föll fortfarande skoningslöst, en syndaflod som hotade att skölja bort varje spår i den mörka natten. Två polisbilar sladdade in på parkeringen, och ut klev sheriff Vance, en bredaxlad man i femtioårsåldern som jag hade samarbetat med många gånger tidigare under djurskyddsärenden. Med sig hade han två unga vice-sheriffer.

De rusade in i lobbyn, droppande av vatten, med händerna vilande nära sina tjänstevapen.

”Var är hon, David?” skällde Vance ut.

”Hon flydde innan jag hann stoppa henne. Hon kör troligen sin vita skåpbil från djurhemmet,” förklarade jag hastigt och räckte över den lilla plastpåsen där jag hade lagt tygbiten och hårstråna. ”Sheriff, titta på det här.”

Vance lyste med sin ficklampa på påsen. Hans käkar spändes så hårt att musklerna ryckte. ”Ett larm kom in för tjugo minuter sedan,” sa han med låg röst. ”En sexårig flicka, Lily Evans. Försvunnen från sitt hem ungefär en kilometer från djurhemmet. Hennes mamma sa att hon var sömngångare. Hon hade på sig en rosa pyjamas med enhörningar.”

En isande kyla spred sig i mina ådror. ”Hon vandrade ut i mörkret,” sa jag tyst. ”Och Brenda körde skåpbilen…”