”…och körde på henne i ösregnet,” avslutade Vance mörkt. ”Istället för att ringa ambulans fick hon panik. Hon trodde säkert att flickan var död, eller så ville hon dölja bevisen. Hon tog med kroppen till stenbrottet för att dumpa den.”

”Men hunden,” sa jag och pekade mot undersökningsrum 3. ”Brenda transporterade honom från en annan anläggning. Han satt i bur bak i skåpbilen. När hon öppnade dörrarna vid stenbrottet måste han ha känt lukten av barnet. Han bröt sig ut. Han attackerade inte barnet, Vance. Han attackerade Brenda för att stoppa henne, och sedan försökte han gräva upp flickan. Brenda lyckades få på honom kopplet och släpade med honom hit för att få honom avlivad och skylla allt på en ‘rabiat byracka’.”

”Vi åker,” sa Vance och vände sig mot sina män. ”Larma ut en rikslarm på Brendas fordon. Kalla in räddningstjänsten med ljusriggar och värmekameror till stenbrottet.”

”Vänta,” sa jag och tog ett steg framåt. ”Ni kommer aldrig att hitta henne i tid. Stenbrottet är över tjugo hektar stort, fullt av djupa hålor, raviner och lera. Regnet spolar bort alla spår, och värmekamerorna fungerar dåligt i det här vädret. Ni behöver någon som vet exakt var hon är.”

Vance tittade på mig. ”Har du spårhundar tillgängliga?”

”Jag har något bättre,” sa jag. ”Jag har hunden som redan hittat henne en gång.”

Vance tvekade. ”Du menar rottweilern? Den hunden måste vara traumatiserad och livsfarlig.”

”Han är traumatiserad, ja. Men han är inte farlig. Han är desperat.” Jag vände mig mot korridoren. ”Ge mig två minuter.”

Jag öppnade dörren till rum 3. Sarah satt på golvet. Hunden låg med huvudet i hennes knä, hans stora, bruna ögon följde varje rörelse jag gjorde. Jag tog fram ett nytt, bredare sele från skåpet och bytte ut det plågsamma halsbandet Brenda hade använt. Jag knäppte upp metallmunkorgen och lät den falla till golvet. Hunden gned sin nos mot mitt ben och drog in ett djupt andetag av min doft. Han skakade fortfarande, men när jag tog fram kopplet ställde han sig upp. Han visste. Han visste att vi skulle tillbaka.

Vi ledde ut hunden i lobbyn. Poliserna tog instinktivt ett steg tillbaka när de såg det enorma, ärrade djuret, men hunden ägnade dem inte en blick. Han drog mot ytterdörrarna, klorna klickade ivrigt mot golvet.

”Låt honom sitta i min bil,” sa Vance. ”Följ efter i din, David. Om han vänder sig emot oss behöver jag dig där.”

Bilturen ut till Väg 9 var en mardröm av suddiga vindrutetorkare och dånande regn. Vägarna var glishala, täckta av pölar som hotade att dra bilarna ner i diket. Framför mig såg jag polisbilens blåljus reflekteras i det våta landskapet. Jag satt spänd bakom ratten, pulsen slog som en trumma i halsen. Jag bad en tyst bön för att vi inte var för sent ute.

När vi svängde av på den trasiga grusvägen som ledde upp mot det övergivna stenbrottet, märkte vi omedelbart att polisen hade rätt i sina farhågor. Det fanns ingen väg längre. Bara ett oändligt hav av rinnande gul lera, stora stenblock och djupa, förrädiska kratrar som fyllts med mörkt vatten.

Vance tvärnitade. Jag stannade precis bakom honom. Vi kastade oss ut i regnet. Kylan slog emot mig som en fysisk kraft. Regnet stack som nålar mot ansiktet.

Vance öppnade bakdörren till sin polisbil. Rottweilern kastade sig ut. Han sjönk ner till knäna i leran direkt, men han verkade inte bry sig. Han sänkte nosen mot marken, frustade för att blåsa bort vattnet ur näsborrarna, och började dra i kopplet. Jag tog över linan från Vance och virade den ett extra varv runt min handled.

”Okej, kompis,” skrek jag över stormens dån. ”Visa oss. Hitta henne!”

Hunden gav ifrån sig ett djupt, resonant skall – det första riktiga ljud han gjort som lät som en normal hund – och kastade sig framåt. Han var så stark att jag nästan drogs omkull. Vance och vice-sherifferna följde efter oss, deras kraftfulla ficklampor skar genom det massiva regnet och kastade långa, spöklika skuggor över det karga månlandskapet.

Vi traskade framåt i vad som kändes som en evighet. Leran sög tag i våra stövlar, drog oss ner. Varje steg krävde en enorm ansträngning. Jag gled, föll på knä och skrapade upp händerna på vassa stenar, men hunden stannade aldrig. Han vände sig bara om, gnällde otåligt, och drog igen.

Blodet från hans fortfarande okta tassar blandade sig med vattnet på marken, men han vägrade sakta ner. Hans instinkt, hans beskyddardrift, övertrumfade all smärta.

Plötsligt stannade han. Vi befann oss vid kanten av en massiv sluttning, en gammal utgrävning som hade kollapsat och bildat en brant ravin. I botten av ravinen samlades regnvattnet i en mörk, virvlande pöl.

Hunden började skälla. Det var ett frenetiskt, desperat skall. Han slet i kopplet och försökte kasta sig nerför den branta, leriga slänten.