”Jag vill ingenting från dig, Konstantin”, sade Viktor lågmält. Hans röst skar igenom tystnaden utan ansträngning. ”Det är inte jag som har några krav. Det är lagen. Och din egen familj.”
Zinaida tog ett steg närmare bordet. Hennes ansikte var ilsket rödfläckigt, men ögonen flackade osäkert mellan sonen och den gamla utredaren.
”Vad är det här för struntprat?” utbröt hon och försökte återta sin vanliga dominanta ton. ”Viktor, du skrämmer barnen med dina gamla polisberättelser! Konstantin har arbetat hårt inom fastighetsbranschen. Han har tagit hand om oss allt sedan… sedan allt hände!”
”Mor, var tyst”, viskade Konstantin skarpare än han någonsin tidigare vågat tala till henne.
Zinaida tystnade mitt i en rörelse, som om hon blivit slagen.
Anton Kravtsov, Alinas advokat, justerade sina glasögon och öppnade sin egen mapp. Han drog fram en serie fotokopior och lade dem bredvid Viktors grå akt.
”Under de senaste arton månaderna”, började Anton med torr, metodisk röst, ”har herr Ryazsky uppgett för domstolen att hans månatliga bruttoinkomst inte överstiger minimilönen. Det var grunden för hans ansökan om att sänka underhållsbidraget för Mitya och Sonya till en rent symbolisk summa.”
Anton pekade på det första papperet. ”Här är registreringen av en Mercedes-Benz E-Klass från förra året. Ägare: Zinaida Ryazsky. Köpeskillingen betalades kontant via ett bankkonto i en mindre regionbank. Ett konto som öppnades dagen innan köpet och tömdes dagen efter.”
Anton lade fram nästa papper. ”Här är tre lagfarter på lägenheter i stadens södra distrikt. Alla köpta av bolaget Vostok-Invest, där din syster Oksana står angiven som ensam styrelseledamot och ägare.”
Oksana, som suttit tyst vid fönstret och hållit sitt yngsta barn tätt intill sig, spände blicken i sin bror. Hennes läppar började darra.
”Konstantin…” viskade Oksana. ”Vad är det för bolag? Du sade att det bara var papper för att hjälpa mig med barnbidraget. Du sade att jag var tvungen att skriva under för att få bostadsstöd!”
Konstantin svarade henne inte. Hans ögon var låsta vid Viktors lugna ansikte.
”Fastighetsbedrägeriet som min tidigare kollega utreder”, fortsatte Viktor oavbrutet, ”handlar om tvångsförsäljningar av bostäder tillhörande äldre personer och skuldsatta familjer. Hus köps upp långt under marknadsvärdet genom bulvaner. Skillnaden mellan det officiella kontraktspriset och det faktiska värdet tvättas genom bulvanföretag. Vostok-Invest är ett av de tre huvudsakliga skalföretagen i utredningen.”
Viktor lutade sig aningen framåt. ”Du skickade din mor, din syster och hennes fem barn hit i dag, inte för att du brydde dig om deras boendesituation. Du skickade dem hit för att du behövde skapa en kris. Om de flyttade in här kunde du hävda att Alina bodde trångt och olämpligt. Du ville tvinga henne till en förlikning där hon avsade sig alla framtida anspråk på underhållsbidrag och skrev under ett tystnadsavtal om dina tillgångar. Och framför allt – du behövde en adress att skriva dina släktingar på för att dölja att Vostok-Invests officiella företrädare bor i lägenheter som snart kommer att tas i beslag av åklagaren.”
Alina kände hur rummet snurrade till ett kort ögonblick. Varje pusselbit föll på plats med en iskall precision. Det var inte bara girighet eller elakhet; det var en beräknad, cynisk operation där Konstantin använt sin egen mor och sin systers barn som mänskliga sköldar för att rädda sitt eget skinn.
Zinaida såg på sin son. Den arrogans som prytt hennes ansikte under hela eftermiddagen var helt borta, ersatt av en krypande, panikartad insikt.
”Konstantin…” Zinaida tog tag i hans axel. ”Säg att han ljuger. Säg att husen är våra. Du sade ju att vi skulle få flytta till ett stort ställe, att vi var trygga nu!”
Konstantin skakade grovt av sig hennes hand. ”Håll käften, mamma! Du förstår ingenting!”
Oksana reste sig så snabbt att stolen välte bakom henne. Det treåriga barnet i hennes famn började gråta.
”Du använde mig!” skrek Oksana, och tårarna började rinna nerför hennes kinder. ”Jag skrev under allt du bad om för att jag trodde du hjälpte mig! Jag har fem barn, Konstantin! Om polisen kommer, vad händer med mig? Vad händer med mina barn?”
”Ingen kommer att åka fast om alla bara håller käften och gör som jag säger!” fräste Konstantin. Hans mask hade spruckit helt. Ilskan och desperationen lyste i hans blick när han vände sig mot Viktor. ”Du har inga bevis. Den där akten är bara gammalt polisavfall. Du är pensionerad, Viktor. Du har ingen makt längre. Om du går till åklagaren drar du med dig din egen svägerska och hennes barn i fallet!”
Viktor rörde inte en min. Han lyfte sakta handen från den grå mappen.
”Det är där du misstar dig, Konstantin”, sade Viktor stilla. ”Jag är pensionerad, det stämmer. Men rättvisan är det inte. Och jag har redan pratat med åklagaren.”
Konstantins ansikte blev kritvitt.
”Vad… vad sade du?”
