Viktor lutade sig aningen framåt. ”Du skickade din mor, din syster och hennes fem barn hit i dag, inte för att du brydde dig om deras boendesituation. Du skickade dem hit för att du behövde skapa en kris. Om de flyttade in här kunde du hävda att Alina bodde trångt och olämpligt. Du ville tvinga henne till en förlikning där hon avsade sig alla framtida anspråk på underhållsbidrag och skrev under ett tystnadsavtal om dina tillgångar. Och framför allt – du behövde en adress att skriva dina släktingar på för att dölja att Vostok-Invests officiella företrädare bor i lägenheter som snart kommer att tas i beslag av åklagaren.”

Alina kände hur rummet snurrade till ett kort ögonblick. Varje pusselbit föll på plats med en iskall precision. Det var inte bara girighet eller elakhet; det var en beräknad, cynisk operation där Konstantin använt sin egen mor och sin systers barn som mänskliga sköldar för att rädda sitt eget skinn.

Zinaida såg på sin son. Den arrogans som prytt hennes ansikte under hela eftermiddagen var helt borta, ersatt av en krypande, panikartad insikt.

”Konstantin…” Zinaida tog tag i hans axel. ”Säg att han ljuger. Säg att husen är våra. Du sade ju att vi skulle få flytta till ett stort ställe, att vi var trygga nu!”

Konstantin skakade grovt av sig hennes hand. ”Håll käften, mamma! Du förstår ingenting!”

Oksana reste sig så snabbt att stolen välte bakom henne. Det treåriga barnet i hennes famn började gråta.

”Du använde mig!” skrek Oksana, och tårarna började rinna nerför hennes kinder. ”Jag skrev under allt du bad om för att jag trodde du hjälpte mig! Jag har fem barn, Konstantin! Om polisen kommer, vad händer med mig? Vad händer med mina barn?”

”Ingen kommer att åka fast om alla bara håller käften och gör som jag säger!” fräste Konstantin. Hans mask hade spruckit helt. Ilskan och desperationen lyste i hans blick när han vände sig mot Viktor. ”Du har inga bevis. Den där akten är bara gammalt polisavfall. Du är pensionerad, Viktor. Du har ingen makt längre. Om du går till åklagaren drar du med dig din egen svägerska och hennes barn i fallet!”

Viktor rörde inte en min. Han lyfte sakta handen från den grå mappen.

”Det är där du misstar dig, Konstantin”, sade Viktor stilla. ”Jag är pensionerad, det stämmer. Men rättvisan är det inte. Och jag har redan pratat med åklagaren.”

Konstantins ansikte blev kritvitt.

”Vad… vad sade du?”

”Jag träffade utredningsledaren i morse”, sade Viktor. ”Jag lade fram alla dokument om hur du utnyttjat Oksanas namn utan hennes fulla förståelse för verksamhetens art. Oksana är inte ett mål för utredningen om hon samarbetar. Hon anses vara ett vittne och ett offer för finansiellt utnyttjande inom familjen. Åklagaren har redan godkänt att ge henne juridisk syndernas förlåtelse mot att hon lämnar fullständiga uppgifter om alla papper du tvingat henne att skriva under.”

Oksana snyftade till och sjönk ner på knä bredvid sin stol, medan hon kramade sitt barn. ”Jag berättar allt. Jag har sparat alla meddelanden. Alla kvitton. Allt du betalade mig i kontanter.”

”Din jävla förrädare!” vrålade Konstantin och tog ett steg mot sin syster.

Innan han hann ta ett steg till stod Viktor upp. Trots sin ålder och sin lugna uppsyn var den gamla utredaren fortfarande en reslig man. Han tog inte ett aggressivt steg framåt; han bara stod där, som en murens hörnsten, och låste Konstantins blick.

”Du tar inte ett steg till i min dotters hus”, sade Viktor. Hans röst var inte högre än ett viskande, men den bar en auktoritet som fick Konstantin att stanna tvärt.

Anton tog till orda igen, med samma lugna, affärsmässiga ton:

”Herr Ryazsky, här är villkoren för att den här kvällen inte ska sluta med att polisen kallas hit för hemfridsbrott och försök till utpressning.”

Anton sköt fram tre olika dokument.

”För det första: Du undertecknar omedelbart ett skriftligt medgivande till att betala hela det ursprungliga underhållsbidraget samt alla innehållna belopp från de senaste arton månaderna. Pengarna ska föras över från dina personliga tillgångar innan veckans slut.”

”För det andra: Du avsäger dig alla anspråk på framtida omprövning av vårdnaden eller barnens boendemiljö.”

”För det tredje: Du och din mor lämnar den här fastigheten inom femton minuter. Flyttbilen utanför åker härifrån nu.”

Konstantin andades tungt. Hans händer knöts till knytnävar vid sidorna. Han såg på Alina, som stod rak i ryggen vid köksbänken. Hon såg inte längre ut som den kvinna han skilde sig från – den nedbrutna, utmattade mamman som gråtit i domstolens korridorer när han hånleende föreslog att hon aldrig skulle klara sig själv.

”Och om jag vägrar?” viskade Konstantin.