Tystnaden i rummet blev kompakt. Xander sjönk tillbaka i stolen, hans axlar sjönk ihop och hela hans uppblåsta självförtroende rann ur honom som vatten genom fingrarna.

”Vad vill du ha för att det här stannar här?” viskade han till slut. ”Inga tidningar. Inga skandaler hos investerarna. Vad krävs det?”

Jag lutade mig fram över bordet.

”Hälften av aktierna, precis som avtalet säger, överförda till mitt holdingbolag senast klockan fem imorgon. Dessutom köper du ut mitt resterande engagemang i bolaget till marknadsvärde, kontant. Och slutligen: du offentliggör en ursäkt internt där du medger att företagets framgång till stor del beror på det juridiska arbete jag har utfört under åren.”

Xander stirrade på mig som om jag hade bett honom att hoppa från taket. ”Det… det är ruinering! Det kommer att kosta mig kontrollen över styrelsen!”

”Då är det tur för dig att jag är på ett ganska milt humör idag,” sa jag och reste mig upp. ”Du har till imorgon bitti klockan nio på dig att signera handlingarna. Om inte, ses vi i rätten klockan tio, och då kommer varenda tidning i Ohio att få veta exakt hur din affärsverksamhet har finansierats.”

Jag vände på klacken och lämnade rummet, medan Xander satt kvar med huvudet i händerna och grät ut sin ånger över en kaffekopp som för länge sedan hade kallnat.

Ett nytt kapitel
En vecka senare satt jag återigen på min veranda. Solen höll på att gå ner bakom trätopparna och färgade himlen i djupa nyanser av guld och purpur. På mitt skrivbord inne i arbetsrummet låg de slutgiltiga handlingarna. Kontot på banken visade en summa som gjorde att jag aldrig mer behövde oroa mig för morgondagen.

Xander hade skrivit på. Han hade inget val. Företaget var nu delat, hans rykte i kretsen av affärsmän i Columbus hade fått sig en rejäl törn, och Jessica hade lämnat honom så fort hon förstod att han inte längre satt på den svällande förmögenhet hon trott.

En bil saktade in på gatan utanför. Det var en grön gammal pickup som körde förbi, föraren vinkade glatt genom det nedcullade fönstret. Jag vinkade tillbaka och tog en klunk av mitt te.

Telefonen ringde på bordet bredvid mig. Jag tittade på skärmen. Ett okänt nummer.

Jag lät den ringa. För första gången på många år insåg jag att jag inte behövde svara när någon annan försökte styra mitt liv. Jag var tillbaka där allt började, men den här gången var det jag som höll i pennan, och boken var helt tom för att skrivas precis så som jag ville ha den.