Del 2: Slutspelet vid Franklin County
Caféet doftade rostat kaffe och kanel, men luften mellan oss kändes iskall. Jake darrade lätt om fingrarna när han la ifrån sig handlingarna. Han insåg uppenbarligen vad detta innebar för hans byrå, för hans rykte och framför allt för Xander, som hade varit så otroligt arrogant.
”Sophia… det här förändrar allt,” stammade Jake till slut och rörde oroligt vid papperskanten. ”Xander sa att ni hade kommit överens om ett standardförfarande. Han sa att du inte hade några egna tillgångar av betydelse och att du skulle acceptera underhållet enligt standardmallen.”
Jag lutade mig tillbaka i stolen, lät blicken glida ut genom fönstret mot de förbipasserande fotgängarna utanför domstolen och mötte sedan hans blick igen.
”Standard? Xander har alltid gillat genvägar när det passar honom,” svarade jag med en röst som var lugn, nästan musikalisk, men skarp som en skalpell. ”Han glömde bara en enda liten sak när han dikterade villkoren för det där äktenskapsförordet för åtta år sedan: Han antog att jag alltid skulle vara den lilla flickan som skötte hans pappersarbete i skymundan, snarare än den som skrev lagtexterna han drog nytta av.”
Jake svalde hårt. Han mindes säkert hur Xander hade skrattat åt mig över middagarna, hur han hade viftat bort min juristexamen från Columbia som en ”akademisk hobby”. Men Xander hade aldrig satt sin fot i en rättssal på fem år. Det var jag som hade företrätt hans företag i de tysta, förhandlat bort stämningar och säkrat de där lukrativa kontrakten bakom kulisserna, medan han skötte rampljuset.
”Vad vill du ha?” frågade Jake tyst. Hans tidigare professionella självsäkerhet var som bortblåst. Han visste att om det här kom upp i domstol skulle Xanders imperium skaka i sina grundvalar. Företaget, som nyligen värderats till flera miljoner dollar, var till stor del uppbyggt under äktenskapet. Och paragrafen – klausulen som Xander hade skrivit in i panik för att skydda sig mot en påhittad otrohet från min sida, men som ironiskt nog slog tillbaka mot honom själv – innebar att om han var den som bröt äktenskapet genom otrohet, skulle hälften av hans aktieinnehav och tillgångar övergå till mig omedelbart.
”Jag vill inte ha någon utdragen cirkus,” sa jag och samlade ihop mapparna framför mig med ett mjukt klick. ”Men jag vill inte heller ha smulor. Ge honom ett meddelande från mig, Jake. Antingen skriver han under överenskommelsen om villkoren jag dikterar inom fyrtioåtta timmar, eller så ses vi framför domaren nästa måndag morgon. Och tro mig – jag har sparat alla kvitton.”
Jag reste mig upp, la en femtiofemdollarsedel på bordet för kaffet och lämnade honom ensam med sina mardrömmar.
Återkomsten till Columbus
Resan tillbaka till mitt barndomshem kändes som en befrielse. Det lilla huset på lönngatsallén hade stått orört sedan mina föräldrar gick bort, men jag hade låtit städa det regelbundet. Här fanns inga minnen av Xanders ständiga tjat om aktiekurser, inga dyra designermöbler som bara fanns till för att imponera på affärskollegor som inte brydde sig om annat än yta. Här fanns bara tystnad, trygghet och furugolv som knarrade på exakt samma sätt som när jag var tio år gammal.
Jag satte mig vid det gamla köksbordet i ek. Solljuset föll in genom spetsgardinerna och tecknade ett mönster av skuggor mot träet. Telefonen vibrerade i handväskan. Det var Xander.
Jag lät den ringa ut.
Han ringde igen direkt. Och igen. Vid det fjärde samtalet svarade jag, men sa ingenting. Jag bara höll luren mot örat och lät honom mötas av tystnaden.
”Sophia? Vad i helvete håller du på med?!” skrek hans röst genom högtalaren. Hans polerade fasad var borta; kvar fanns bara paniken hos en man som just fått veta att han höll på att förlora allt. ”Jake ringde mig nyss. Han lät som om han hade sett ett spöke! Vad är det för jävla papper du har slängt i ansiktet på honom?”
Jag tog ett lugnt andetag och svarade med en ton som lät nästan kyligt ointresserad: ”God eftermiddag, Xander. Jag trodde att du hade bett mig att endast tala genom din advokat?”
Det blev knäpptyst i luren. Man kunde nästan höra hjulen snurra i hans huvud. Han hade trott att jag skulle gråta, tigga om att få stanna, eller hota med att skäms ut honom inför hans vänner. Han hade inte räknat med att jag satt med alla trådar i hand.
”Sophia, snälla… låt oss vara rimliga,” sa han plötsligt, med en röst som försökte låta mjuk, den där gamla rösten som en gång hade fått mig att tro att vi kunde klara vad som helst. ”Vi kan väl sätta oss ner och ta en drink. Vi behöver inte blanda in advokater och domstolar i det här. Vi kan lösa det som vuxna människor.”
