Jag vände på klacken och lämnade rummet, medan Xander satt kvar med huvudet i händerna och grät ut sin ånger över en kaffekopp som för länge sedan hade kallnat.
Ett nytt kapitel
En vecka senare satt jag återigen på min veranda. Solen höll på att gå ner bakom trätopparna och färgade himlen i djupa nyanser av guld och purpur. På mitt skrivbord inne i arbetsrummet låg de slutgiltiga handlingarna. Kontot på banken visade en summa som gjorde att jag aldrig mer behövde oroa mig för morgondagen.
Xander hade skrivit på. Han hade inget val. Företaget var nu delat, hans rykte i kretsen av affärsmän i Columbus hade fått sig en rejäl törn, och Jessica hade lämnat honom så fort hon förstod att han inte längre satt på den svällande förmögenhet hon trott.
En bil saktade in på gatan utanför. Det var en grön gammal pickup som körde förbi, föraren vinkade glatt genom det nedcullade fönstret. Jag vinkade tillbaka och tog en klunk av mitt te.
Telefonen ringde på bordet bredvid mig. Jag tittade på skärmen. Ett okänt nummer.
Jag lät den ringa. För första gången på många år insåg jag att jag inte behövde svara när någon annan försökte styra mitt liv. Jag var tillbaka där allt började, men den här gången var det jag som höll i pennan, och boken var helt tom för att skrivas precis så som jag ville ha den.
Del 2: Slutspelet vid Franklin County
Caféet doftade rostat kaffe och kanel, men luften mellan oss kändes iskall. Jake darrade lätt om fingrarna när han la ifrån sig handlingarna. Han insåg uppenbarligen vad detta innebar för hans byrå, för hans rykte och framför allt för Xander, som hade varit så otroligt arrogant.
”Sophia… det här förändrar allt,” stammade Jake till slut och rörde oroligt vid papperskanten. ”Xander sa att ni hade kommit överens om ett standardförfarande. Han sa att du inte hade några egna tillgångar av betydelse och att du skulle acceptera underhållet enligt standardmallen.”
Jag lutade mig tillbaka i stolen, lät blicken glida ut genom fönstret mot de förbipasserande fotgängarna utanför domstolen och mötte sedan hans blick igen.
”Standard? Xander har alltid gillat genvägar när det passar honom,” svarade jag med en röst som var lugn, nästan musikalisk, men skarp som en skalpell. ”Han glömde bara en enda liten sak när han dikterade villkoren för det där äktenskapsförordet för åtta år sedan: Han antog att jag alltid skulle vara den lilla flickan som skötte hans pappersarbete i skymundan, snarare än den som skrev lagtexterna han drog nytta av.”
Jake svalde hårt. Han mindes säkert hur Xander hade skrattat åt mig över middagarna, hur han hade viftat bort min juristexamen från Columbia som en ”akademisk hobby”. Men Xander hade aldrig satt sin fot i en rättssal på fem år. Det var jag som hade företrätt hans företag i de tysta, förhandlat bort stämningar och säkrat de där lukrativa kontrakten bakom kulisserna, medan han skötte rampljuset.
”Vad vill du ha?” frågade Jake tyst. Hans tidigare professionella självsäkerhet var som bortblåst. Han visste att om det här kom upp i domstol skulle Xanders imperium skaka i sina grundvalar. Företaget, som nyligen värderats till flera miljoner dollar, var till stor del uppbyggt under äktenskapet. Och paragrafen – klausulen som Xander hade skrivit in i panik för att skydda sig mot en påhittad otrohet från min sida, men som ironiskt nog slog tillbaka mot honom själv – innebar att om han var den som bröt äktenskapet genom otrohet, skulle hälften av hans aktieinnehav och tillgångar övergå till mig omedelbart.
”Jag vill inte ha någon utdragen cirkus,” sa jag och samlade ihop mapparna framför mig med ett mjukt klick. ”Men jag vill inte heller ha smulor. Ge honom ett meddelande från mig, Jake. Antingen skriver han under överenskommelsen om villkoren jag dikterar inom fyrtioåtta timmar, eller så ses vi framför domaren nästa måndag morgon. Och tro mig – jag har sparat alla kvitton.”
Jag reste mig upp, la en femtiofemdollarsedel på bordet för kaffet och lämnade honom ensam med sina mardrömmar.
Återkomsten till Columbus
Resan tillbaka till mitt barndomshem kändes som en befrielse. Det lilla huset på lönngatsallén hade stått orört sedan mina föräldrar gick bort, men jag hade låtit städa det regelbundet. Här fanns inga minnen av Xanders ständiga tjat om aktiekurser, inga dyra designermöbler som bara fanns till för att imponera på affärskollegor som inte brydde sig om annat än yta. Här fanns bara tystnad, trygghet och furugolv som knarrade på exakt samma sätt som när jag var tio år gammal.
Jag satte mig vid det gamla köksbordet i ek. Solljuset föll in genom spetsgardinerna och tecknade ett mönster av skuggor mot träet. Telefonen vibrerade i handväskan. Det var Xander.
Jag lät den ringa ut.
Han ringde igen direkt. Och igen. Vid det fjärde samtalet svarade jag, men sa ingenting. Jag bara höll luren mot örat och lät honom mötas av tystnaden.
