Och en eftermiddag nådde mörkret fram.
Jag satt på terrassen och läste en bok medan barnen sov middag inomhus. Adrian kom ut genom glasdörrarna. Hans ansikte var stenhårt, käkmusklerna spända. Han höll en surfplatta i handen.
“Vi har ett problem”, sa han.
Jag stängde boken och reste mig upp, hjärtat i halsgropen. “Har Moretti hittat oss?”
“Nej. De har inte hittat oss.” Han kastade plattan på det lilla trädgårdsbordet. “Men de har hittat någon annan. De använder henne för att dra ut mig ur gömslet.”
Jag rynkade pannan och tittade på skärmen. En övervakningsfilm, grynig och mörk, spelades upp i en loop. Den visade en kvinna fastbunden vid en stol i ett kalt rum. Hennes ansikte var blåslaget, håret tilltufsat. Men jag kände igen henne direkt.
“Céleste”, flämtade jag.
Min lillasyster. Systern som hade förstört mitt liv, som hade drogat min man och försökt stjäla mitt äktenskap.
“Hur… varför har de henne?”
“Som jag sa, jag förvisade henne från Chicago. Jag tog ifrån henne alla mina skyddsnät. Men Moretti-familjen visste att hon var din syster. De visste att hon hade stått oss nära. När de inte kunde hitta mig, spårade de upp henne istället. De torterar henne för att få reda på var vi är, och de har skickat videon till min mellanhand med ett meddelande: Om jag inte visar mig i Chicago inom tjugofyra timmar, skickar de tillbaka henne i delar.”
Jag stirrade på skärmen, kände mig illamående. Céleste hade svikit mig på det värsta tänkbara sättet. Jag borde hata henne. Kanske gjorde jag det. Men att se hennes blodiga ansikte, se skräcken i hennes ögon… hon var fortfarande min syster. Blodet vi delade pulserade i mina ådror.
“Vad ska du göra?” viskade jag.
Adrian tittade rakt på mig. “Ingenting. Hon är ingenting för mig. Hon skadade dig. Hon är anledningen till att jag missade två och ett halvt år av mina barns liv. Jag tänker inte riskera min säkerhet eller ert gömställe för hennes skull. Låt Moretti få henne.”
Kylan i hans röst var skrämmande. Han stängde av skärmen utan en blinkning. För Adrian var världen uppdelad i svart och vitt: de han skyddade, och de han förintade.
“Adrian, du kan inte låta dem döda henne”, sa jag med darrande röst.
“Clara, du kan omöjligt vilja rädda henne efter vad hon gjorde.”
“Det handlar inte om vad hon gjorde!” utbrast jag. “Det handlar om vem vi är! Om vi låter dem tortera och mörda henne för att hon är kopplad till oss… då är vi inte bättre än dem. Du sa att du ville göra världen säker för våra barn. Vad är det för värld de ska ärva om deras pappa låter deras moster styckas levande på grund av en maktkamp?”
Adrian klev närmare, tog tag i mina armar och såg in i mina ögon med en intensitet som fick mig att tappa andan. “Om jag åker till Chicago, är det en fälla, Clara. De vill ha mig öppen, sårbar. Om jag dör, vem ska då skydda dig och barnen?”
“Du dör inte”, sa jag och såg honom rakt i ögonen, förvånad över säkerheten i min egen röst. “Du är Adrian Vale. Du går inte in i fällor. Du gillrar dem. Åk dit. Rädda henne. Och gör slut på det här kriget en gång för alla, så att vi kan leva ifred.”
Han stirrade på mig, överraskad över min beslutsamhet. Sedan lät han ett litet, farligt leende leka på läpparna. Monstret vaknade till liv igen, men den här gången väcktes det på min order.
“Du är drottningen i den här världen, Clara. Om du säger att kriget ska sluta, så slutar det inatt.”
Han lutade sig fram och pressade sina läppar mot mina i en hård, desperat kyss. Jag svarade, grep tag i hans skjorta, och kände tre års uppdämd smärta, längtan och kärlek explodera mellan oss.
När han drog sig tillbaka brann hans ögon. “Jag kommer tillbaka till dig. Jag svär på mitt liv.”
Inom en timme hade en helikopter landat på gräsmattan. Adrian och hans tyngst beväpnade män gick ombord. Han vände sig om en sista gång, gav mig en nick, och sedan steg maskinen mot den mörknande himlen, på väg mot Chicago.
Kapitel 8: Slutstriden och Återföreningen
De följande tjugofyra timmarna var det renaste mardrömsliknande helvetet. Jag vandrade runt i det enorma huset som en vålnad. Barnen kände av min oro och var ovanligt klängiga. Varje gång telefonen ringde hoppade mitt hjärta till, men det var bara falska larm.
På nyheterna började det rapporteras om “stor oro och skottlossning i Chicagos hamnområde”, men inga namn nämndes. Adrians namn syntes aldrig i sådana sammanhang. Han opererade i mörkret.
Sedan, när solen precis höll på att gå upp den andra dagen, hörde jag ljudet av rotorer.
