“Tror du att jag är den enda som letar efter svagheter hos Adrian Vale?” Hans röst var låg och intensiv. “Mitt nätverk fick reda på sjukhuslarmet, ja. Men det finns en läcka inom min organisation. Någon sålde informationen vidare. Mina fiender vet att det finns en kvinna och två barn här som jag plötsligt släppte allt för att åka till. De vet kanske inte exakt vilka ni är än, men de är på väg.”

En iskall hand grep tag i mitt hjärta. “Nej. Du ljuger. Du försöker bara skrämma mig för att tvinga mig att följa med dig tillbaka.”

“Tror du att jag skulle leka spel med mina egna barns liv?” röt han, fast dämpat. Han tog tag i mina axlar, hans händer var stora och varma. “Clara, lyssna på mig. Familjen Moretti har letat efter en ursäkt att starta ett krig i två år. Om de hittar er innan jag får er i säkerhet… de kommer att använda barnen mot mig. De kommer inte att tveka att skada dem.”

Paniken kom tillbaka med full kraft. Jag tittade mot barnens sovrumsdörr, sedan upp på Adrian. Jag kände honom tillräckligt väl för att veta när han talade sanning om hot. Den undre världen var oförlåtande. Jag hade flytt för att undvika precis det här.

“Du tog med dem hit”, viskade jag anklagande. “Du ledde dem hit.”

“Och jag ska leda er härifrån. Men vi måste åka nu. Mina män packar era saker as we speak.”

“Jag kan inte bara lämna allt! Mitt jobb på bageriet, lägenheten…”

“Jag köper bageriet”, sa han omedelbart. “Jag köper hela jävla kvarteret om det krävs. Clara, du måste lita på mig. Bara den här gången. Du behöver inte älska mig. Du behöver inte ens förlåta mig. Men låt mig skydda våra barn.”

Kapitel 5: Flykten i natten

Tjugo minuter senare bar Adrian ut en sovande Leo i sina armar. Pojkens lilla huvud vilade tungt mot Adrians breda axel. Trots spänningen i luften fanns det en underlig, rörande skönhet i hur naturligt Adrian höll honom, som om han instinktivt visste hur han skulle skydda detta lilla liv. Jag bar Mia, som gnydde men inte vaknade helt.

En av männen, en stor, tystlåten kille som jag vagt kände igen från det förflutna som Marcus, Adrians livvakt, tog min resväska och stängde dörren till lägenheten bakom oss.

Regnet öste fortfarande ner. Männen skärmade oss med svarta paraplyer tills vi satt säkert i den varma, skottsäkra stadsjeepen. Adrian satte sig bredvid mig i baksätet, med Leo fortfarande i knät. Mia låg över mitt bröst.

Bilen rullade mjukt i väg från den lilla gatan. Jag såg bageriets skylt, Millers, försvinna i mörkret bakom oss. Mitt enkla, trygga liv var över.

“Vart ska vi?” frågade jag och kramade Mia hårdare. “Inte tillbaka till Chicago. Herrgården är för uppenbar.”

“Nej”, höll Adrian med och strök med tummen över Leos rygg. “Vi åker till min egendom i norra skogarna. Den är isolerad. Högsta säkerhet. Ingen utanför den inre kretsen vet om den. Ni kommer att vara säkra där tills jag har rensat ut förrädaren i Chicago.”

Tystnaden i bilen var tung, bara bruten av motorljudet och regnets smattrande. Jag sneglade på mannen bredvid mig. I tre år hade jag hatat honom. Jag hade målat upp honom som monstret i min egen personliga tragedi. Men nu, när jag satt här med honom i mörkret, var det svårt att hålla fast vid ilskan. Han hade blivit drogad och lurad, precis som jag. Han hade lidit. Han hade letat efter mig.

“Varför letade du så länge?” frågade jag till slut, så tyst att han nästan inte hörde mig. “När alla sa att jag var död. Varför fortsatte du?”

Adrian vände huvudet mot mig. Hans ögon var mörka som natten utanför, men fyllda av en intensiv värme.

“För att min själ vägrade acceptera att din var borta”, sa han enkelt. “Jag andades fortfarande. Och så länge jag andades, intalade jag mig att du också gjorde det. Utan dig var allt jag hade byggt helt meningslöst, Clara.”

Jag visste inte vad jag skulle svara på det. Den kärlek han uttryckte var lika skrämmande som den maffia vi flydde från. Det var en allomfattande, besittande kärlek. Den hade varit både min himmel och mitt fängelse.

Kapitel 6: Fristaden

Det var sen morgon när vi äntligen anlände. Egendomen låg djupt inne i en barrskog, omgiven av höga stenmurar och elektroniska grindar som gled upp ljudlöst vid vår ankomst. Huvudbyggnaden var en massiv, modern konstruktion i glas och mörkt trä som smälte in i den vilda naturen.

När vi klev ur bilen hade regnet slutat, och en tjock morgondimma låg över marken. Barnen hade vaknat och tittade sig nyfiket omkring med stora ögon.

“Stort hus!” utbrast Leo och pekade.

“Det är ert hus nu”, sa Adrian och böjde sig ner till hans nivå. “Du och din syster kan leka var ni vill här.”