Innan jag hann reagera tog han ett steg framåt och föll bokstavligen ner på knä framför mig. Han slog armarna runt mina ben och begravde ansiktet i min kjol, medan hans breda axlar började skaka av tysta, plågsamma snyftningar.
Chocken förlamade mig. Den fruktade Adrian Vale, mannen som hade fått politiker att darra och konkurrenter att fly, grät på mina fötter.
“Vad gör du?” väste jag, slitandes mellan vreden jag hade burit på i tre år och en oönskad våg av medlidande. “Släpp mig.”
“Jag trodde att du var död”, viskade han mot tyget. “Polisen hittade din bil övergiven vid floden. De sa att strömmarna… de sa att du förmodligen hade hoppat. Jag har levt i ett mörker som saknar botten i tre år, Clara. Jag har grävt upp halva landet för att hitta dig.”
Bilen. Jag hade lämnat den vid floden med flit för att vilseleda dem. Det var ett desperat drag, men jag hade aldrig tänkt på den smärta det skulle orsaka. Men varför skulle han känna smärta?
“Du hade ju Céleste”, sa jag, och rösten var lika vass som krossat glas. Jag drog mig ur hans grepp och backade in i köket. “Du hade säkert inte tråkigt efter att jag försvann.”
Adrian reste sig långsamt upp. Vattnet droppade från honom ner på mitt slitna linoleumgolv. Hans uttryck förhårdnade, inte av ilska mot mig, utan av ett iskallt hat som jag aldrig hade sett riktat mot någon förut.
“Sätt dig ner, Clara”, sa han med sin gamla, auktoritära röst. “För nu ska du lyssna. Och om du efter att jag har berättat sanningen fortfarande vill att jag går, så ska jag försvinna ur ditt liv för alltid. Men jag tänker inte låta dig tro på den lögnen en sekund till.”
Kapitel 3: Sanningen om den natten
Jag satte mig vid det lilla köksbordet. Adrian ställde sig på andra sidan, han vågade inte sätta sig, kanske för att han visste att han inte var välkommen att stanna.
“Den där natten”, började han, och hans röst var spänd. “Du gick upp för att vila. Jag stannade kvar nere. Jag drack ett glas champagne som din syster gav mig. Det är det sista jag minns med någon större klarhet.”
Jag gav ifrån mig ett torrt, hånfullt skratt. “Amnezi. Det är din ursäkt? Den äldsta klyschan i boken.”
“Det är ingen ursäkt, det är sanningen”, sa han hårt, men ögonen bad mig att förstå. “Det nästa jag minns är att jag står i vårt sovrum. Mitt huvud snurrar, jag kan knappt stå upp. Céleste är där. Hon har tagit på sig dina kläder. Hon försökte kyssa mig. Jag puttade bort henne, Clara. Jag frågade var du var. Och i exakt det ögonblicket öppnade du dörren.”
Jag tittade ner på mina händer. Minnena spelades upp i mitt huvud. Hans förvirrade blick. Hans oförmåga att säga något. “Du sa ingenting. Du stod bara där.”
“För att jag var drogad!” Han slog näven i bordet så att tekoppen skallrade, men sänkte sedan omedelbart rösten av rädsla för att väcka barnen. “Det tog flera minuter efter att du sprungit iväg innan min hjärna ens kunde registrera vad som hade hänt. När jag väl sprang efter dig, var du redan borta. Jag letade igenom hela gården, gatorna… ingenting.”
“Och Céleste?” frågade jag kallt, fastän mitt hjärta började slå fortare. Kunde det vara sant?
“Céleste”, spottade Adrian ut namnet som om det var gift. “När jag kom tillbaka in, krävde jag svar. Hon erkände allt. Hon hade krossat sömnmedel i min drink. Hon var avundsjuk på dig, Clara. Hon hade alltid varit det. Hon ville ha mitt inflytande, mina pengar, och hon trodde att om hon kunde få dig att lämna mig, skulle jag vända mig till henne för tröst.”
En kall kåre drog längs min ryggrad. Min egen syster. Jag visste att Céleste alltid hade varit fåfäng, alltid velat ha det jag hade, men att gå så långt? Att förstöra mitt äktenskap?
“Var är hon nu?” frågade jag.
Adrians ögon mörknade, och för ett ögonblick såg jag monstret som tidningarna älskade att skriva om. Det var mannen som styrde Chicagos skuggor.
“Hon är inte ett problem längre”, sa han lågt.
“Vad har du gjort, Adrian?”
“Inget som smutsar ner mina händer. Jag såg till att hon blev förvisad från staden. Jag frös alla hennes tillgångar, förstörde hennes rykte, och skickade henne långt bort där hon aldrig mer kan skada dig. Men vad spelade det för roll?” Hans röst bröts igen. “När jag gjorde det, trodde jag att du redan var död i floden. Min hämnd gav mig ingenting. Jag var en död man som gick omkring i en tom herrgård.”
