Stellan föll på knä bredvid Amabel, drog upp henne i sina armar och inspekterade henne panikslaget. Hennes klänning var riven i halslinningen och hon hade ett rött märke över kinden, men hon var oskadd. Hon andades tungt och klamrade sig fast vid Stellans rockslag. “Hon försökte ta honom igen, Stellan,” flämtade Amabel. “Hon ville döda honom.”
Stellan vände blicken mot Célestine, och det fanns ingen nåd kvar i hans ögon, bara en bottenlös, arktisk kyla. “Du fick en chans till ett stilla liv i bön och botgöring,” sa han, hans röst mörk och definitiv. “Du valde vansinnet. Denna gång finns det inget kloster som tar emot dig. Denna gång överlämnas du till konungens fängelsehålor på fästningen vid havet. Där ser ingen solen, och där hör ingen dina lögner.”
“Jag är hans rättmätiga brud!” skrek Célestine medan vakterna släpade ut henne. Hennes röst bröts, fylld av en illusion hon aldrig skulle kunna släppa. “Han är min! Herrgården är min!” Skriken bleknade långsamt bort nerför korridorerna, tills de dränktes av musiken som fortfarande spelade svagt nere från balsalen, okunnig om dramat som just utspelat sig ovanför gästernas huvuden.
Amabel skyndade fram till Valentins säng och lyfte upp den gråtande pojken. Hon vaggade honom tätt intill sig, sjöng mjukt på en gammal vaggvisa hon lärt sig som barn, tills hans gråt övergick i lugna, snyftande andetag. Stellan ställde sig bakom henne, slog armarna om både sin hustru och sin son, och begravde ansiktet i Amabels hår. Han blundade och andades in hennes doft av lavendel och styrka.
När ordningen var återställd och gästerna slutligen hade lämnat godset i den tidiga morgontimmen, stod paret vid det stora fönstret i sovrummet och såg hur solen började färga horisonten i guld och rosa. Midvinternatten var över, och med den hade den sista resten av Célestines inflytande över deras liv försvunnit in i mörkret för alltid.
Célestine fördes under tung bevakning till fästningen vid den rasande kusten, ett ställe avsett för förrädare och mördare. Hon tillbringade resten av sina dagar i en fuktig cell och stirrade på de våta stenväggarna, mumlande om förlorade kronor och stulna liv, bortglömd av alla utom de råttor som delade hennes fängelse.
Amabel, däremot, blomstrade. Tillkännagivandet av det nya barnet mottogs med enorm glädje över hela provinsen. När våren återigen väckte landskapet till liv, födde hon en frisk liten flicka som döptes till Elara. Amabel hade bevisat sin styrka, inte bara för Stellan, utan för hela världen. Hennes förflutna som tjänsteflicka blev inte längre en skamfläck att dölja, utan en legend som spreds bland vanligt folk – sagan om flickan vars renhet och mod övervann det mörkaste svek.
Stellan och Amabel styrde sina ägor med vishet och en djup förståelse för både de rikas lyx och de fattigas mödor. De byggde skolor för böndernas barn och säkerställde att ingen på deras marker behövde gå hungrig. Deras kärlek blev en stabil, orubblig grund som hela familjen och godset vilade på. Valentin växte upp till en ädel och modig ung man, starkt påmind av sin mor att sann adel inte sitter i blodet, utan i hjärtat och handlingarna.
Herrgården förblev en plats för ljus och skratt, fri från de skuggor som en gång hotat att förtära den. Och varje år, när midvintern närmade sig och snön föll vit och ren över kullerstensgårdarna, brukade Amabel sitta framför den sprakande brasan med Stellan vid sin sida och sina barn lekande på mattan. Hon visste då, med en orubblig visshet i sin själ, att ingen makt på jorden kunde bryta det de tillsammans hade skapat ur askan av lögner och smärta. Det var en kärlek som hade prövats i den bittraste av eldar, och som hade framträtt obrytbar, evig och fullkomligt sann.
