Åren vävde sin oförutsägbara väv över det vidsträckta godset, och den mörka skugga som Célestine en gång kastat över salarna tycktes ha tvättats bort av tidens gång. Amabel bar inte längre hembiträdets grova bomullstyg, utan svepte genom herrgårdens korridorer i djupa, juvelfärgade sidentyger som framhävde hennes naturliga elegans. Men det var inte kläderna som hade förändrat henne. Det var den inre styrkan, sprungen ur elden hon hade tvingats vandra genom, som nu fick de allra stoltaste aristokrater att sänka blicken när hon mötte deras ögon.
Den lille pojken, som hade återbördats från skogshuggarens kalla stuga, hade fått namnet Valentin. Han var nu fem år gammal, ett levande bevis på Stellan och Amabels orubbliga kärlek. Hans skratt ekade över kullerstensgårdarna och genom rosenträdgårdarna, och hans klarblå ögon bar på en oskyldig glädje som förvisade varje uns av sorg från Stellans hjärta. Stellan själv hade vuxit in i sin roll inte bara som herre över sina vidsträckta ägor, utan som en hängiven make och far. Han betraktade ofta Amabel när hon satt med Valentin i biblioteket, böjd över en uråldrig sagobok, och förundrades över hur ödet hade lett honom till den sanna kärleken genom det mörkaste av svek.
Men friden var inte okomplicerad. Även om Stellan hade kvävt de första skandalösa ryktena med järnhand, existerade det fortfarande viskningar i maktens korridorer. Högadeln glömde aldrig ett ursprung. Vid de storslagna banketter som paret var tvungna att hålla, samlades grevinnor och hertiginnor bakom solfjädrar av spets, och deras viskningar liknade ormars väsande. De granskade Amabels varje rörelse, letade efter sprickor i hennes fasad, efter det “simpla” blod de ansåg flyta i hennes ådror. Amabel lät sig dock aldrig provoceras. Med en osviklig nåd och ett skarpt, välutbildat intellekt som hon i hemlighet odlat i godsets bibliotek, desarmerade hon varje förolämpning inslagen i artighet. Hon blev respekterad, om än med en motvillig fascination, och till och med den stränge Hertig Leander av grannprovinsen hade tvingats medge att Stellan hade funnit en drottning, inte en piga.
Långt därifrån, i de karga bergen i norr, låg klostret Sankta Birgitta. Dess tjocka gråstensväggar höll inne en evig fukt och en kyla som kröp in i märgen. Här, avskalad allt guld, allt silke och all makt, befann sig Célestine. Hennes en gång så glänsande hår var nu grovt och dolt under en enkel, sträv hätta. Hennes händer, som tidigare bara vidrört spets och sammet, var spruckna av hårt arbete med att skura kalla stengolv och rensa ogräs i den frostbitna köksträdgården. Men om klostrets stränga abbedissa hade trott att det hårda livet skulle rena Célestines själ från högmod, hade hon misstagit sig djupt.
I stället för ånger hade isoleringen endast fungerat som bränsle för en förtärande, svartvriden vrede. Célestine knäböjde i kapellet under de tidiga morgontimmarna, men hennes böner handlade inte om förlåtelse. De handlade om hämnd. Hon blundade och såg framför sig hur Amabel satt på hennes rättmätiga plats. Hon föreställde sig barnet – det lilla odjuret som hade stulit hennes framtid – springa omkring på de ägor som skulle ha varit hennes. Giftet i hennes sinne spred sig tills det blev hennes enda anledning att andas. Hon iakttog klostrets rutiner, letade efter svagheter och fann en i Broder Tomas, en ung, skuldsatt munk som ibland förde förnödenheter uppför bergsvägen. Genom löften om undangömda rikedomar från hennes förflutna, rikedomar som hon svor låg nedgrävda vid en hemlig plats nära Stellans gods, lyckades hon manipulera honom.
En stormig natt i november, när vinden ylade runt klostrets torn som osaliga andar, lämnade Broder Tomas en sidodörr olåst och en mörk ryttarkappa hängande på en spik. Célestine tvekade inte. Hon gled ut i det isande mörkret, lämnade klosterlöftena och sin fångenskap bakom sig, och påbörjade den långa, mödosamma vandringen söderut. Hennes hjärta slog med en enda, mörk rytm: hon skulle ta tillbaka det som var hennes, eller bränna allt till aska.
Tillbaka på godset hade förberedelserna för den stora midvinterbalen inletts. Herrgården var upplyst av tusentals vaxljus, och doften av granris, rostade kastanjer och kryddat vin fyllde luften. Detta var kvällen då paret skulle tillkännage en ny glädje för sina gäster – Amabel bar på deras andra barn. Glädjen bubblade i herrgården, och till och med tjänstefolket, som avgudade sin milda och rättvisa härskarinna, sjöng medan de arbetade. Valentin sprang genom salarna, jagad av sin tillgivna hund, klädd i en liten sammetskostym som gjorde honom till en miniatyr av sin far.
När mörkret föll och gästerna anlände, stod Stellan och Amabel överst på den stora ektrappan och välkomnade grannar och adel. Musiken från galleriet ovanför flödade ut över balsalen. Det var en kväll av fullkomlig triumf, ett bevis på att kärleken och sanningen hade segrat. Men i skuggorna utanför de höga blyinfattade fönstren rörde sig en gestalt.
