Célestine hade nått godset dagar tidigare och gömt sig i en övergiven jägarstuga i utkanterna av skogen. Hon hade väntat, iakttagit vakternas rutter och memorerat var varje fönster låg. Balen gav henne det perfekta tillfället. Hela huset var distraherat, vakterna var upptagna med gästernas vagnar vid huvudporten, och tjänstefolket rörde sig frenetiskt mellan köket och festsalen. Klädd i mörka trasor och med ett ansikte härjat av kyla, svält och hat, smög hon sig in genom en källardörr hon kom ihåg från sin tid som herrgårdens blivande härskarinna.
Hennes mål var inte balsalen. Hon ville inte ha en offentlig scen. Hon visste att det mest värdefulla Stellan och Amabel ägde fanns en trappa upp, borta från larmet. Barnkammaren.
Amabel stod i samtal med Hertig Leander när en plötslig, isande kyla sköljde över henne. Det var inte ett drag från något fönster, utan en instinktiv, djupt rotad moderlig fasa. Hon tappade tråden i samtalet, hennes hjärta började bulta hårt i bröstet, och hennes blick sökte omedelbart efter Stellan. Han befann sig på andra sidan rummet, upptagen i ett samtal med en general. Amabel ville inte orsaka panik. Hon ursäktade sig mjukt inför hertigen och drog sig undan från festligheterna, samlade upp sina tunga kjolar och började skynda uppför den bakre stentrappan som ledde direkt till de privata gemak.
I barnkammaren var det tyst. Barnflickan hade uppenbarligen lämnat rummet för ett ögonblick, kanske för att hämta mer mjölk eller ved till elden. Valentin sov djupt i sin säng, hans mörka lockar utspridda över den vita kudden. Men rummet var inte tomt. Vid fönstret stod en gänglig gestalt, vars trasiga kappa luktade av blöt jord och röta.
Célestine vände sig långsamt om när hon hörde Amabels steg. De två systrarna stod nu ansikte mot ansikte igen, år efter den ödesdigra kvällen i balsalen. Men kontrasterna kunde inte ha varit skarpare. Amabel, strålande av hälsa, kraft och det ofödda livet inom sig, iklädd smaragdfärgat siden. Célestine, en vålnad av sitt forna jag, mager, smutsig och förtärd av ett vansinne som glödde i hennes ögon.
“Du tror att du har vunnit,” väste Célestine, och hennes röst var raspig, likt torra löv som skrapade mot sten. Hennes blick flackade till Valentins säng. “Du tog mitt liv. Mitt guld. Min framtid. Nu ska jag ta det du älskar mest. Ett öga för ett öga, syster.”
Amabel kände blodet isa i ådrorna, men hon lät inte skräcken ta över. Den unga flickan som en gång hade darrat med champagnebrickan i händerna fanns inte längre. Istället rätade hon på ryggen, och hennes röst var iskall och fylld av en oerhörd auktoritet.
“Du har inte förlorat något som någonsin tillhörde dig, Célestine,” sa Amabel, och rörde sig långsamt in i rummet, placerade sig strategiskt mellan Célestine och Valentins säng. “Du förlorade din själ långt innan Stellan ens visste vem du var. Gå härifrån. Om du försvinner nu, i natt, ska jag inte kalla på vakterna. Du kan fly och leva ut dina dagar i det tysta.”
Célestine brast ut i ett gällt, vansinnigt skratt. Hon drog fram en liten, böjd dolk ur sina trasor. Bladet glänste olycksbådande i skenet från den sprakande brasan. “Leva i det tysta? Som en råtta i skuggorna medan du är drottning? Nej. Jag kom inte för att fly.” Hon tog ett snabbt steg framåt, siktande mot sängen bakom Amabel.
Men Amabel var förberedd. Med en snabbhet som överraskade dem båda grep hon tag i den tunga eldgaffeln av smidesjärn som lutade mot eldstaden. När Célestine kastade sig framåt, slog Amabel till. Hon siktade inte för att döda, utan för att avväpna. Den tunga stången träffade Célestines underarm med ett krasande ljud. Dolken flög över rummet och klirrade ofarligt mot stengolvet.
Célestine skrek av smärta och raseri, men hon gav inte upp. Hon kastade sig mot Amabel med blotta händerna, klorna redo att slita sönder sin systers ansikte. Kraften i attacken fick dem båda att falla till golvet, men Amabel höll emot. Hon kämpade med styrkan av en mor som skyddar sitt barn. De rullade över de mjuka mattorna, Célestines vanvettiga skrik blandades med Valentins plötsliga, skräckslagna gråt när han vaknade av tumultet.
I det ögonblicket slets dörren till barnkammaren upp. Stellan stod där, hans ansikte vitt av fasa när han såg scenen. Han hade sett Amabel försvinna och känt på sig att något var fel. Bakom honom stod flera tungt beväpnade vakter.
På ett ögonblick var Stellan framme. Han slet bort Célestine från sin hustru med en sådan våldsam kraft att Célestine kastades rakt in i stenväggen. Vakterna var över henne direkt, pressade ner henne mot golvet och band hennes händer bakom hennes rygg. Célestine kämpade emot som ett vilt djur, spottade och skrek förbannelser som ekade skrämmande i det vackra rummet.
