Mattei insåg att han hade blivit mattad. Han var en affärsman, och affärsmän förstod risk och kalkyl. Fyrtio miljoner var mycket pengar, men hela hans organisation var värd miljarder. Att riskera allt för att hämnas på en advokat och hennes dotter var dåliga affärer.
“Och Vasseur?” frågade Mattei.
“Gör vad ni vill med honom,” svarade Claire utan en gnutta sympati. “Han är ingenting för mig.”
Mattei nickade långsamt. “Du hade blivit en utmärkt korsikan, Madame Delmas. Avtalet är accepterat. Men vet detta: om ens en viskning av dessa dokument når polisen, kommer ingen död mans grepp att rädda er.”
“Jag är en kvinna av mitt ord,” sa Claire. Hon släppte USB-stickan i Matteis handrad. “Det där är en liten gåva för att visa god vilja. Adjö, Herr Mattei.”
Hon vände sig om, gick lugnt tillbaka till sin Mercedes, satte sig och körde därifrån utan att titta i backspegeln. Hennes händer skakade inte förrän hon var flera kilometer borta.
Kapitel 4: Ljuset efter mörkret
Några veckor senare satt Élodie och Claire återigen i trädgården. Nyheterna stod på i bakgrunden inne i huset. Nyhetsuppläsaren rapporterade kortfattat att Antoine Vasseur, som satt häktad, tragiskt hade avlidit i sin cell efter ett “plötsligt hjärtstopp”. Myndigheterna misstänkte inget brott.
Élodie såg ner i sin tekopp. Hon kände ingen sorg, bara en djup, överväldigande lättnad. En tyngd hon burit på i sex år hade äntligen lyfts från hennes axlar. Mörkret som Antoine hade fört in i hennes liv var borta.
“Han är borta, mamma,” sa Élodie mjukt.
“Jag vet, älskling,” svarade Claire och beskar en rosenbuske med van hand. “Och han kommer aldrig att skada dig igen. Ingen kommer att göra det.”
De korsikanska skuggorna hade dragit sig tillbaka. Stadsjeeparna var borta, likaså de tysta telefonsamtalen. Mattei hade insett att Claire var ett odjur av en annan kaliber – en motståndare som agerade i ljuset men kände till mörkrets alla regler.
Élodie tittade på sin mamma, den eleganta änkan i Bordeaux som hela staden trodde var en mild trädgårdsentusiast.
“Vad ska du göra nu, mamma?” frågade hon med ett leende.
Claire stannade upp, tittade på sina blommor och drog ett djupt, rofyllt andetag. Hon tog av sig stålklockan hon alltid bar i krigstid, och lade ner den i fickan.
“Jag tror,” sa Claire Delmas och log tillbaka mot sin dotter, “att jag ska börja odla orkidéer. De kräver mycket tålamod, men när de väl blommar… då finns det inget vackrare i världen.”
