Det hon letade efter var inte deras vapenaffärer eller narkotikahandel – sådant brydde sig maffian knappt om ifall det kom ut, de hade bulvaner för allt sådant. Nej, Claire letade efter deras riktiga hemligheter. De legitima företagen. Fastighetsimperierna i Paris, de schweiziska bankkontona som betalade för deras barns privatskolor, de mutade domarna i appellationsdomstolen. Skatterna de gömde från den franska staten.

Efter en veckas outtröttligt arbete framför skärmarna, drickande liter med svart kaffe, hittade hon det hon sökte. Den Heliga Graalen. En krypterad huvudbok från en bank i Genève som detaljerat visade hur Mattei-familjen de senaste tio åren hade tvättat över tvåhundra miljoner euro genom legitima statliga franska byggprojekt. Och ännu viktigare: namnen på de franska politiker som hade tagit emot mutor för att godkänna projekten.

“Nu,” mumlade Claire för sig själv, “har vi något att förhandla med.”

Kapitel 3: Inbjudan till dans

För att få maffians uppmärksamhet var Claire tvungen att tala deras språk. Inte våld, utan makt.

Hon skickade ett rekommenderat brev till ett litet, obskyrt holdingbolag i Marseille som hon nu visste ägdes av Mattei-klanens överhuvud, Luc Mattei. Brevet innehöll bara två saker: en utskrift av en enda sida från den schweiziska huvudboken, och en koordinat till en övergiven vingård utanför Saint-Émilion. Längst ner på papperet hade hon skrivit med sin prydliga, eleganta handstil:

Fredag klockan 15:00. Kom ensam. Om inte, går nästa kopia till Le Monde.

När fredagen kom var himlen täckt av tunga, mörkgråa moln som hotade med regn. Den övergivna vingården låg öde, vinstockarna var krokiga och nakna som skelettfingrar i vinden.

Claire anlände i sin Mercedes klockan 14:45. Hon bar en trenchcoat och sin gamla stålklocka. Hon hade förbjudit Alain att skicka polis. Om detta skulle fungera, var det tvunget att ske i det absoluta mörkret.

Klockan 15:00 rullade tre svarta stadsjeepar in på gårdsplanen, gruset knastrade hotfullt under de tunga däcken. Ut klev åtta män i mörka kostymer. Till sist öppnades dörren till den mittersta bilen, och Luc Mattei klev ut. Han var en liten, senig man i sjuttioårsåldern, med ögon så kalla och beräknande att de kunde frysa eld.

Han gick långsamt fram till Claire, åtföljd av sin högra hand, Pascal.

“Du begärde att jag skulle komma ensam,” sa Mattei med en röst som lät som torr sand. “Det gör jag aldrig. Du är en mycket djärv kvinna, Madame Delmas. Eller mycket dum.”

“Jag har aldrig anklagats för att vara dum,” svarade Claire och mötte hans blick utan att blinka. “Ni har trakasserat min dotter. Ni har skickat era springpojkar för att skrämma oss på grund av en skuld som tillhör Antoine Vasseur. Det slutar idag.”

Mattei skrattade torrt. “Antoine Vasseur förlorade våra pengar. Hela hans förmögenhet byggde på lögner. Hans frus pengar är dock verkliga. Familjen Mattei efterskänker aldrig skulder.”

“Då föreslår jag att ni drar in skulden från Antoines organförsäljning,” replikerade Claire iskallt. “Min dotters pengar stannar där de är. Jag är inte här för att vädja till er heder, Monsieur Mattei. Jag är här för att erbjuda en affär.”

Pascal, muskelberget, tog ett hotfullt steg framåt. “Du är inte i en position att erbjuda oss något, kärring.”

Claire rörde inte en muskel. “Sidan jag skickade er,” sa hon, vänd mot Mattei, “är en av fyrahundra. Jag har den fullständiga listan över era transaktioner i Banque de Genève. Jag har namnen på tre senatorer och två ministrar som står på er lönelista. Jag har bevis på hur ni infiltrerade bygget av TGV-linjen.”

Matteis ansikte stelnade. “Du bluffar. Vår säkerhet är ogenomtränglig.”

“Fråga er revisor hur säker hans privata server i Zürich var den 14 oktober,” sa Claire. Hon tog fram en liten svart USB-sticka ur fickan och höll upp den. “Det här är inte enda kopian. Den är programmerad att skickas till tolv internationella tidningar, den franska underrättelsetjänsten och Europol om jag inte personligen avaktiverar rutinen var tjugofjärde timme. Om jag dör, eller om någon rör ett hårstrå på min dotters huvud, faller hela ert imperium. Era politiska kontakter kommer att förneka er, era legitima företag kommer att beslagtas, och ni kommer att dö i en fängelsecell.”

Vinden ven över gårdsplanen. Männen runt Mattei hade lagt händerna på sina vapen under kavajerna, väntande på en order. Mattei stod tyst under en lång minut och granskade kvinnan framför sig. Han letade efter rädsla, tvekan, en darrning. Han fann ingenting annat än rent, polerat stål.

“Vad vill du ha?” frågade han till slut, hans röst var nu farligt mjuk.

“Ett slut,” sa Claire. “Antoine Vasseurs skuld är hans egen. Ni raderar Élodie från era register. Ni slutar övervaka mitt hus. Ni rör oss aldrig igen. I utbyte förblir min kopia av era filer krypterad och gömd, så länge ni håller er del av avtalet.”