Men Claire visste att ekvationen inte var helt löst. Det fanns en mörk, osynlig variabel kvar. Fyrtio miljoner euro hade inte bara gått upp i rök; de hade tillhört män som inte nöjde sig med att se sin gäldenär i fängelse. För den korsikanska maffian och de ryska oligarkerna innebar fängelse bara att Antoine hade blivit obrukbar. Deras fokus skulle ofrånkomligen flyttas till den plats där pengarna fortfarande fanns: Élodies trustfond.

Det började med små, nästan omärkliga detaljer. En mörk stadsjeep med tonade rutor som stod parkerad lite för länge på andra sidan gatan. Ett anonymt blombud som levererade en bukett med svarta rosor till Élodies nya lägenhet, utan kort eller avsändare. Ett tyst telefonsamtal mitt i natten.

När Claire hittade en repa över lacken på sin annars oklanderliga Mercedes, formad som ett ‘C’ (eller kanske en halvmåne, symbolen för en av de korsikanska klanerna), visste hon att tystnaden var över. Spelet hade bara flyttats till en ny, farligare nivå.

Kapitel 1: Besöket i Gradignan-fängelset

Antoine Vasseur hade förlorat femton kilo. Hans ansikte var insjunket, och den skräddarsydda kashmirkostymen var ett minne blott, utbytt mot kriminalvårdens standardkläder. Han satt i besöksrummet med blicken fäst i bordsskivan och väntade på sin nya, offentliga försvarare.

Dörren öppnades, men det var inte en stressad, underbetald advokat som klev in. Det var en man i sextioårsåldern med en perfekt skräddarsydd italiensk kostym, mörkt hår med silvriga stänk vid tinningarna och ett ansikte som såg ut att vara hugget ur sten.

Mannen satte sig ner och lade en tjock, läderbunden mapp på bordet.

“God morgon, Antoine,” sa mannen med en låg, skrovlig röst som bar spår av en accent från Ajaccio.

Antoine kände hur blodet frös till is. “Vem är ni? Ni är inte min advokat.”

“Jag heter Pascal. Och du har rätt, jag är ingen advokat. Jag är en problemlösare,” sa mannen lugnt och knäppte händerna. “Du har ställt till med ett stort problem för mina arbetsgivare. Fyrtio miljoner euro är en ansenlig summa att slarva bort på dubaiska fastighetsbubblor och kokain.”

“Jag sitter inne!” väste Antoine desperat och såg sig omkring efter vakterna, som bekvämt nog tycktes ha försvunnit från korridoren utanför. “Min fru… min exfru tog allt! Hennes mor, Claire Delmas, hon förstörde mig! Jag har ingenting kvar att ge er!”

“Vi vet vem Claire Delmas är,” svarade Pascal utan att höja rösten. “En mycket imponerande kvinna. Men hon har en svag punkt. Sin dotter. Vi förstår att din exfru fortfarande sitter på en trustfond värd tolv miljoner euro. Det är en bra början på din återbetalningsplan.”

“Hon kommer aldrig att ge er en cent. Och hennes mor kommer att förgöra er.”

Pascal log, ett leende som saknade all värme. “Din exfru kommer att överföra pengarna frivilligt, när vi har förklarat konsekvenserna av att inte göra det. Din uppgift, Antoine, är att skriva under detta dokument.” Han sköt fram ett papper. “Det är en fullmakt, daterad sex månader tillbaka, som ger en av våra holdingbolag rätten att agera som mäklare i en tvist om dina tillgångar. Vi kommer att använda det för att sätta press på Élodie genom civilrättsliga stämningar. Samtidigt kommer vi att applicera… annan typ av press.”

“Om jag vägrar?”

Pascals ögon blev svarta och tomma. “Då kommer din tid i det här fängelset att bli mycket, mycket kort. Och oerhört smärtsam.”

Antoine tog den framsträckta pennan med darrande händer och skrev under.

Kapitel 2: Kattens lek med råttorna

Samma kväll satt Claire i sitt arbetsrum. Framför henne fanns inga rosor, bara utskrifter av banktransaktioner, företagsregister från Cypern och satellitbilder. Alain Mercier, kommissarien som nu blivit befordrad tack vare tillslaget mot Antoine, satt i fåtöljen mittemot henne med ett glas cognac i handen.

“De bevakar huset, Claire,” sa Alain allvarligt. “Jag har män i civilt som patrullerar kvarteret, men vi kan inte skydda er dygnet runt utan bevis på ett konkret hot.”

“Jag vet, Alain. Och jag förväntar mig inte att polisen ska städa upp i det här mörkret. Det är min uppgift.” Claire tog en klunk av sitt te. “Vilka är de?”

“Vi tror att det är Mattei-familjen. Korsikaner. De har rötter i Marseille men sköter sina finanser från Schweiz. Det är de Antoine är skyldig pengar.”

“De tror att de kan skrämma mig genom att lämna döda blommor och repa min bil,” sa Claire och ett farligt litet leende spelade på hennes läppar. “De tror att jag är en rädd gammal kvinna som försöker skydda sin dotter.”

“Är du inte det?” frågade Alain försiktigt.

“Jag skyddar min dotter, ja,” svarade hon, “men jag är inte rädd. De spelar på min planhalva nu. Och de har ingen aning om reglerna.”

Nästa dag agerade Claire. Hon tog kontakt med en man vid namn ‘Le Hibou’ (Ugglan) – en av de mest ökända hackarna i Europa, vars identitet hon en gång hade skyddat under en rättegång på nittiotalet. Genom honom lyckades Claire tränga sig djupt in i Mattei-familjens digitala infrastruktur.