Gromov brydde sig inte om att svara partnern. Han vände sig om mot förardörren.
Marina klev ur bilen. Hon såg fortfarande ut som en städerska i sina slitna kängor och sin svarta jacka, stänk av brun lera täckte hennes ansikte och händer. Men hon stod rak i ryggen.
Gromov tog upp sin plånbok, tog ut sitt personliga checkhäfte och ett exklusivt penna. Han skrev snabbt under en check och räckte den till henne.
“Hundratusen rubel var vad jag utlovade,” sade Gromov.
Marina tittade på checken, sedan på honom. “Jag vill inte ha dina almosor, Eduard Borisovitj. Jag gjorde mitt jobb.”
Gromov skakade på huvudet. “Det här är inga almosor. Det här är betalning för att du räddade mitt liv och mitt företag. Och checken är inte på hundratusen. Den är på femhundratusen.”
Marina spärrade upp ögonen slightly.
Gromov tog fram ett visitationskort i guld och lade det i hennes hand.
“Imorgon bitti ringer du det här numret. Min personliga transportflotta behöver en ny chef för logistik och säkerhet. Du får tre gånger Arturs lön, eget kontor och en tjänstebil.”
Marina tittade på kortet. Det glänste i det matta regnljuset.
“Och Artur?” frågade hon.
Gromov log ett kallt, mycket effektivt leende. “Artur har precis städat sitt eget kontor för sista gången. Om han har tur kan han få ditt gamla jobb med moppen.”
Marina stod tyst ett ögonblick. Sedan stoppade hon checken och kortet i sin bröstficka—samma ficka där hennes gröna militärbok tidigare legat.
“Tack, Eduard Borisovitj,” sade hon stadigt.
“Nej, Marina Vladimirovna,” svarade miljardären och böjde ödmjukt på huvudet. “Det är jag som tackar.”
Tre dagar senare satt Denis i sitt halvfärdiga hus utanför staden. Hans fru Aljona klagade över hantverkarna som krävde mer pengar för grunden, när hans telefon ringde.
Det var ett okänt nummer.
“Hallå?” sade Denis irriterat.
“Denis,” sade Marinas röst i luren. Den var lugn, tydlig och förändrad på ett sätt som han inte kunde ta på.
“Mamma? Varför ringer du från ett nytt nummer? Har du hittat någon ny lägenhet än? Aljonas syster kommer på fredag, så du måste ta dina sista saker…”
“Jag ringer inte för att prata om dina saker, Denis,” avbröt Marina honom svalt. “Jag ringer för att berätta att jag har köpt en ny tre-rumslägenhet i centrum. Och att jag har bytt mitt testament.”
Denis tystnade. “Vad… vad pratar du om? Var har du fått pengar ifrån? Har du tagit ett lån?”
“Jag jobbar som chef för Gromov Logistics nu,” svarade Marina. “Min lön är högre än din och Aljonas tillsammans. Men du behöver inte bry dig om det. Du behöver aldrig mer skämmas för att din mor städar andras kontor.”
“Mamma, vänta! Kan vi inte träffas och äta middag? Ungarna saknar sin mormor…” Denis röst förändrades desperat, fylld av plötslig insikt om vad han håller på att förlora.
Marina tittade ut genom fönstret på sitt nya, solbelysta kontor på tjugonde våningen. Nedanför henne rullade staden på. På hennes skrivbord stod en modell av en tung militärlastbil och hennes gröna tjänstgöringsbok, nyligen avdammad.
“Nej, Denis,” sade hon mjukt men utan tvekan. “Du sade ju själv att det inte fanns plats för mig längre. Och nu har jag hittat min egen plats.”
Hon lade på luren, stängde av telefonen och tog upp nycklarna till sin nya tjänstebil. Vägen låg öppen framför henne, och den här gången var det hon själv som satt vid ratten i sitt eget liv.
