DEL 2 (Översättning)
Kontoret förblev helt stilla.
Regnet strömmade nerför fönstren bakom Gromov och förvandlade staden till en grå skuggbild. Artur stirrade på Marinas militära handlingar som om det blekta dokumentet hade anklagat honom högt.
Gromov stängde fodralet försiktigt.
“Du körde medicinska konvojer genom stridszoner i bergen?”
“I åratal,” sade Marina.
Artur sträckte sig mot dokumentet, men Marina tog bort det innan hans fingrar rörde vid omslaget.
“Det här är ogenomtänkt,” mumlade han. “Hon är fortfarande bara en städerska här.”
Gromov vände sig om så långsamt att Artur tog ett steg bakåt.
“Öppna kassaskåpet.”
Direktörens händer skakade när han tog fram den svarta nyckelbrickan som tillhörde den pansrade Land Cruisern. Marina tog emot den utan att le.
Fem minuter senare gick hon in i underjordsgaraget iförd gamla jeans, en svart väderbeständig jacka och slitna läderkängor. Gromov satt i baksätet och trummade med fingrarna mot armstödet medan motorn fyllde betongutrymmet med ett lågt mullrande.
Marina justerade speglarna och såg på honom genom glaset.
“Spänn fast säkerhetsbältet.”
Hans hand stannade ovanför spännet.
Berget hade ännu inte tagit något från honom, men hans auktoritet hade redan börjat glida honom ur händerna.
DEL 3: Stormen över passet (Fortsättning)
Den tunga pansrade Land Cruisern rullade ut ur Premiumtrans underjordiska garage och möttes omedelbart av regnets raseri. Vindrutetorkarna jobbade på högsta hastighet, men det piskande vattnet förvandlade vindrutan till en rinnande vägg av grått och brunt. Vägbanan utanför garaget var redan översvämmad; vattenströmmarna nådde upp till fälgen på de kraftiga terrängdäcken.
Marina lade händerna klokt och stadigt vid positionen tio i två på ratten. Hon kände den bekanta tyngden av fordonet under sig—det tre ton tunga stålmonstret svarade trögt men pålitligt på hennes minsta rörelse. Det var en känsla hon inte haft i händerna på nästan tio år, men muskelminnet satt djupare än åren av förödmjukelse, moppande och tystnad.
I baksätet satt Eduard Borisovitj Gromov. Hans ansikte var vänt mot den mörknande sidan av fönstret, men spegeln avslöjade att hans käkar var hårt sammanbitna.
“Vi ligger tre minuter efter schemat,” sade Gromov, och hans röst var skärande genom motorns jämna mullrande. “Jag utgår från att du inte tänker köra som en pensionär bara för att regnet öser ner.”
Marina svarade inte direkt. Hon växlade smidigt, lät fordonet accelerate mjukt upp på motorvägen som ledde mot bergens fot.
“Om vi kör ihjäl oss kommer du inte fram överhuvudtaget, Eduard Borisovitj,” sade hon lugnt. “På platt väg sparar vi ingen tid. Tiden sparar vi när vägen slutar vara en väg.”
Gromov snörpte på läpparna men sade inget mer. Han tog upp sin telefon, men skärmen visade redan att täckningen började svaja. Signalpelarna dök från fyra till två, sedan till en ensam, flämtande stapel.
När de passerade den sista vägtullen före stigningen stod två polisbilar med blinkande blåljus tvärs över körbanan. En polis i tung regnkappa viftade desperat med en lysande orange spade för att stoppa dem. Marina rullade ner fönstret några centimeter. Den iskalla stormluften och lukten av blöt jord fyllde den läderdoftande kupén.
“Passet är stängt!” ropade polisen och lutade sig mot dörren. “Stort jordskred vid 42-kilometersmärket. Två lastbilar står fast, och en del av vägen har rasat ner i klyftan. Ingen kommer igenom!”
Marina tittade på polisen med en blick som han omedvetet tog ett steg tillbaka av. Det var inte blicken från en rädd civilsamhällesmedlem; det var blicken från en veteran som sett värre saker än lite lera.
“Vi är en akut räddnings transport under särskilt tillstånd för infrastruktur,” sade Marina hårt och pekade mot Gromov i baksätet. “Direktören har ett statligt uppdrag i Krasnodar. Om vägen är avstängd tar vi den gamla militära servicesträckan längs den östra bergskanten.”
Polisen blinkade, förvirrad över kvinnans auktoritet och det faktum att hon kände till den gamla servicesträckan—en väg som inte funnits på kartorna sedan 1990-talet.
“Den vägen är en dödsfälla i det här vädret!” ropade han.
“Då är det tur att jag kan köra i dödsfällor,” svarade Marina. Hon rullade upp fönstret, lade i lågväxeln och svängde runt vägspärren innan polisen hann reagera.
Gromov lutade sig framåt. Hans röst var inte längre lika hånfull, utan bar ett stråk av äkta överraskning. “Militär servicesträcka? Finns det en annan väg?”
“Det finns alltid en annan väg om man har kartlagt bergen när man transporterade ammunition på nätterna,” sade Marina. “Men den är smalare. Den har inga skyddsräcken. Och om jag säger åt dig att sitta still och hålla käften i baksätet, så gör du det. Är det uppfattat?”
Gromov spände blicken i henne genom backspegeln. Ingen hade talat till honom på det sättet sedan han blev miljardär. Men när han såg ut genom fönstret och märkte hur vägen snabbt steg upp i de mörka, dimhöljda molnen, insåg han att hans pengar inte hade något värde här uppe.
“Uppfattat,” mumlade han.
