Vägen steg brant. Asfalten övergick snart i uppblött grus och sprucken betong från en svunnen era. Regnet hade förvandlats till ett skummande skyfall som sköljde nerför bergssidan och förde med sig småsten och avbrutna grenar. Dimman låg som en tjock, grå ullhätta över vindrutan; siktsträckan var knappt fem meter.
Marina körde inte fort, men hon körde med en precision som var nästan kirurgisk. Hon lyssnade inte bara på motorn, utan på vägen under däcken. Hon kände genom ratten hurunderlaget skiftade—när det var hård berggrund och när det var farlig, vattenmättad lera som kunde glida iväg när som helst.
“Vid nästa kurva svänger vi skarpt höger,” sade Marina för sig själv, men Gromov hörde henne. “Där ligger den gamla viadukten. Dräneringen på vänster sida brukar vara igensatt.”
Precis när de rundade klipputsprånget uppenbarade sig en mardrömslik syn. Den ordinarie bergs-serpentinen nedanför dem var helt avskuren. Ett enormt flodområde av brun lera, stenar och uppryckta träd störtade nerför bergssidan och drog med sig flera hundra meter av räckena. En stor, röd tunga av gyttja täckte dalen nedanför. Om de hade tagit den vanliga vägen skulle de ha varit fast där—eller begravda under tonvis med sten.
Gromov blev blek när han såg ner i avgrunden bara femtio meter under dem.
“Gode gud…” viskade han.
“Gud har inget med det här att göra,” sade Marina kallt. “Det är bristande underhåll. Artur och hans vänner i vägverket stoppar pengarna i fickan istället för att rensa trummorna. Då rasar berget.”
Plötsligt skakade hela bilen till. Ett tungt duns hördes från taket när ett mindre stenskred träffade karossen. En sten på storlek med en basketboll kraschade ner på motorhuven, bucklade till stålet och fick motorn att hacka till.
Gromov skrek till och skyddade huvudet med händerna. “Vi dör! Vänd om!”
“Tyst!” snäste Marina. Herrens lugn var orubbligt. She lade snabbt i manuell första växel, stampade mjukt på gasen för att hålla momentet uppe och parerade sladden som uppstod när bakdäcken tappade greppet mot den glatta leran.
Bilen krängde farligt mot stupet. I ett ögonblick hängde det högra bakhjulet helt utanför kanten over den bottenlösa ravinens svarta djup. Stenar rasade ner i mörkret utan att ge ett ljud ifrån sig när de träffade botten.
Gromov höll andan. Hans ögon var vidöppna av skräck.
Marina vred ratten med bestämd kraft mot sladden, precis som hon gjort hundratals gånger i Tjetjeniens snömoddiga bergs-pass för trettio år sedan. Däckens grova mönster grep tag i en utskjutande klippkant. Med ett vrål från V8-motorn slet sig stadsjeepen upp på säker mark igen.
Marina andades inte ens snabbare. Hon justerade bara greppet om ratten.
“Skador på motorhuven. Kylaren verkar hel. Vi fortsätter,” sade hon tonlöst.
Gromov satt stel som en pinne i baksätet. Han tittade på Marinas nacke, på den enkla knuten som hennes grånande hår var uppsatt i. Han såg de grova, spruckna händerna som styrde det tre ton tunga fordonet genom helvetet med en lugn expertis som han inte köpa för alla pengar i världen.
“Vem… vem var du egentligen däruppe i bergen?” frågade Gromov lågt. Hans röst saknade helt den tidigare arrogansen.
Marina kramade ratten lite hårdare. “Jag var kapten Marina Vladimirovna Sidorova. Befälhavare för 4:e transportbataljonens tung-logistik. Jag körde när ingen annan vågade. Jag hämtade hem artonåriga pojkar som blivit skjutna i benen medan granaterna föll runt bilen.”
Hon tystnade ett ögonblick. vindrutetorkarnas slående var det enda ljudet.
“Och sedan?” frågade Gromov.
“Sedan tog kriget slut. Och världen glömde att vi behövdes. Min son tyckte att en gammal militärlastbilsförare inte var tillräckligt fin för hans nya villa. Så han gav mig en mopsug och tjugotusen rubel och sade åt mig att vara tacksam.”
Gromov svalde hårt. Han tänkte på sina egna affärspartners, på Artur som skrattat åt henne på kontoret, på hur lätt överklassen i staden stampade på dem som faktiskt höll ihop samhällets fundament.
“Din son är en idiot,” sade Gromov kort.
Marina gav ifrån sig ett litet, bittert humör. “Han är min son. Det är det som gör det ont.”
Efter två timmars oavbruten kamp mot elementen började vägen äntligen plana ut. Dimman lättade gradvis och förvandlades till ett tunt regndis. Nedanför dem, i den breda dalen, lyste ljusen från Krasnodars industriområden som en trygg hamn i mörkret.
Klockan på instrumentbrädan visade 13:42.
De var arton minuter före Gromovs deadline.
Marina rullade in på parkeringen framför det glänsande skyskrapan där Krasnodars investeringsforum hölls. Ett dussin män i dyra kostymer och med svarta paraplyer stod utanför entrén och väntade i panik. När den buckliga, leriga stadsjeepen stannade framför trappan med rykande bromsar sprang två vakter fram för att öppna dörren.
Gromov klev ut. Hans kostym var lite skrynklig, men han var oskadd.
En ung affärspartner sprang fram till honom. “Eduard Borisovitj! Vi trodde att du var fast i raset! Kontraktet på en miljard rubel väntar på din signatur, tyskarna var på väg att gå!”
