Serverrummet var fyllt av människor, men ingen rörde sig. Det var som en fryst tablå. Längs väggen, med händerna pressade mot byxsömmarna och ansiktena kritvita, stod Chad och hans “agila” team. Greg Mercer stod i mitten av rummet, hans dyra kostym såg plötsligt väldigt skrynklig ut, och han svettades ymnigt. Susan från HR stod lite bakom honom, gråtande tyst i en näsduk.
Och framför dem, som en naturkraft i mörkgrön uniform, stod han. General Davies. Fyrstjärnig general vid United States Cyber Command. En man vars blotta närvaro brukade få försvarsutskottets ordförande att stamma.
Hans röst ekade mot metallracken, skarp och obarmhärtig.
“Du kostar för mycket”, citerade han. Det var uppenbart att han hade fått tillgång till mina utloggningsanteckningar och interna kommunikationsloggar, som jag noga hade sparat ner till säkerhetsfilen natten innan. Generalen vände sig mot Greg, som krympte under blicken.
“Du tyckte att hon kostade för mycket”, fortsatte generalen och tog ett steg närmare den darrande ekonomichefen. “Så du gav nycklarna till Förenta Staternas globala logistiknätverk – information om var varje enskild transport av ammunition, drönardelar och klassificerad utrustning befinner sig i realtid – till ett gäng uppkopplade amatörer vars säkerhetsrutiner liknar en läckande papperskorg!”
“G-general”, stammade Greg och lyfte en skakande hand. “Vi… vi hade NDA:s på plats. Vi skulle bara effektivisera… migrera till molnet. Det är branschstandard…”
General Davies ansikte förvreds i en grimas av ren vämjelse. “Branschstandard? Era konsulter körde ett osäkrat Python-skript över ett oskyddat nätverk klockan 01:14 i natt. Våra system i Pentagon registrerade omedelbart ett massivt dataintrångsförsök från obehöriga IP-adresser. Inom loppet av tjugo sekunder triggades protokoll Alpha-7. Hela jävla Stilla Havs-flottans logistiknätverk låstes ner som en säkerhetsåtgärd. Vi har hangarfartyg vars leveranskedjor just nu är blinda, allt för att du ville spara några hundratusen dollar på din kvartalsrapport!”
Han vände sig om med en hastig rörelse och pekade ett tjockt, ärrigt finger mot Chad och de andra konsulterna från TechSolutions.
“Vilka är de här civilpersonerna som rör min data? Stäng av allt. Avbryt allt, omedelbart.”
“Vi rör ingenting!” pep Chad och höll upp händerna i luften som om han väntade sig att bli skjuten. “Systemet låste ut oss igår! Vi har inte kommit in. Allt är krypterat. Vi fick bara felmeddelanden!”
“Det stämmer, general.”
Min röst skar genom rummet, lugn men med tillräcklig auktoritet för att få alla att vända sig mot mig. Jag klev fram ur skuggorna vid dörren. General Davies granskade mig uppifrån och ner. Hans ögon smalnade en aning, men inte i ilska, snarare i en bedömande blick.
“Margaret Harris, antar jag?” sa generalen.
“Ja, sir. Tidigare chef för systemefterlevnad. Nuvarande privatkonsult.”
“Förklara dig.”
Jag gick fram till min gamla terminal. Den var fortfarande låst, skärmen blinkade rött med texten: CRITICAL SECURITY LOCKDOWN – DOD AUTHORIZATION REQUIRED.
“Igår morse blev jag uppsagd med omedelbar verkan på grund av ‘redundans’,” började jag och kastade en snabb blick på Greg, som nu såg ut som om han ville sjunka genom golvet. “Eftersom den nya personalen saknade nödvändiga TS/SCI-klassningar, och jag instruerades att lämna över systemet till dem, hade jag enligt federal lag inget annat val än att aktivera protokoll ‘Dead Man’s Switch’. Jag nollställde mina certifikat. Projekt Arrow övergick automatiskt i försvarsläge. Konsulternas skript i natt orsakade larmet hos er, men ingen data lämnade någonsin det här rummet. Informationen är säker. Men ja, den är otillgänglig tills en behörig administratör återställer krypteringsnycklarna.”
General Davies tystnade. Han tittade på skärmen, sedan på de livrädda konsulterna, på Greg, och slutligen på mig igen. Långsamt, mycket långsamt, spred sig ett litet, stramt leende över hans läppar.
“Du stängde ute dem för att skydda nätverket från din egen ledning,” konstaterade han.
“Min primära lojalitet, enligt mitt anställningsavtal och min säkerhetsklassning, ligger hos uppdragsgivaren. Försvarsdepartementet. Inte hos Aerotech Solutions finansiella mål.”
Generalen vände sig mot sina män. “Ta ut dem härifrån,” skällde han ut och pekade på Chad och hans team. “Konfiskera all deras utrustning. Telefoner, bärbara datorer, rubbet. De ska förhöras. Om de ens har råkat titta på en filnamnsstruktur som är säkerhetsklassad, kommer de att spendera de närmaste fem åren i en fönsterlös cell.”
Militärpoliserna rörde sig med skrämmande effektivitet. Chad och de andra blev handgripligen utsläpade ur serverrummet, protesterande och gråtande.
Sedan vände sig generalen mot Greg Mercer.
“Du,” sa Davies och rösten var nu farligt mjuk, som en rovdjursmorrning innan anfallet. “Du och din VD kommer att få tillbringa eftermiddagen med agenter från FBI:s kontraspionagedivision. Ni kommer att utredas för brott mot spionerilagen, grov vårdslöshet och avtalsbrott mot den amerikanska staten. Om Aerotech Solutions ens existerar som företag nästa vecka, kommer det att vara ett mirakel. Ut ur min åsyn.”
