Del 2
Greg lutade sig tillbaka i sin läderstol och lät en suck undslippa sina läppar, en sådan där väl inövad, nedlåtande suck som män i dyra kostymer använder när de anser att en underordnad är onödigt besvärlig. Han lade händerna platt mot mahognybordet, spred på fingrarna och såg på mig med en blick som förmodligen fungerade utmärkt på unga praktikanter eller nervösa mellanchefer.
“Margaret”, började han, med en röst len som olja. “Vi lever i en modern värld nu. Molnbaserade lösningar. Agila arbetsmetoder. Synergieffekter. Det här nya teamet… TechSolutions Global… de har handhaft migreringar för Fortune 500-företag. Deras säkerhetsprotokoll är branschledande. Vi behöver inte göra det här till ett byråkratiskt hinderlopp. Dessutom har de skrivit under ett NDA, ett sekretessavtal som täcker alla tänkbara scenarier.”
Jag stirrade på honom. Ett sekretessavtal. Ett simpelt NDA. Det var i det ögonblicket jag insåg vidden av hans okunnighet. Det var inte bara det att han inte visste vad han pratade om; han visste inte ens att han befann sig i en zon där hans vanliga affärsjargong var lika användbar som ett paraply i en orkan.
“Ett NDA?” upprepade jag, rösten farligt låg. “Greg, vi pratar inte om kundregister för en e-handelsplattform. Vi pratar om Projekt Arrow. Det är försvarsdepartementets logistiska ryggrad för truppförflyttningar och resursallokering i aktiva konfliktzoner. Den datan lyder under ITAR-lagstiftning och är klassad som TS/SCI. Det betyder ‘Top Secret / Sensitive Compartmented Information’. Att ens vistas i samma rum som en oskyddad terminal kräver en federal säkerhetsprövning som tar arton månader att få igenom. Om ditt ‘branschledande’ team från TechSolutions Global – vilka förmodligen sitter i ett öppet kontorslandskap med osäkra Wi-Fi-nätverk – ens försöker pinga våra servrar, kommer systemet att betrakta det som en fientlig handling från en främmande makt.”
Susan från HR harklade sig nervöst. Hennes knogar var vita där hon krampaktigt höll i sin penna. “Margaret, vi förstår att du känner ett starkt… ägandeskap… över ditt arbete. Men beslutet är fattat från ledningens håll. Din uppsägningstid är arbetsbefriad från och med i dag. Vi har förberett ett generöst avgångsvederlag, förutsatt att överlämningen sker smidigt och samarbetsvilligt.”
“Smidigt”, sa jag och kände ett märkligt lugn sprida sig i bröstet. Det var över. De hade fattat beslutet, och jag var inte längre ansvarig för att stoppa dem från att springa rakt in i en vägg. “Okej. Ni vill ha en smidig överlämning? Ni ska få en smidig överlämning.”
Jag tog pennan som låg bredvid uppsägningspappren. Jag läste inte ens igenom klausulerna om att inte tala illa om företaget eller de noga formulerade friskrivningarna. Jag signerade med en snabb, aggressiv rörelse och sköt tillbaka pappren över bordet.
“Jag hämtar mina saker”, sa jag och reste mig upp. “Men låt mig klargöra en sak för protokollets skull, Greg. När du ger de där oklassificerade civilpersonerna administratörsrättigheter till sektor 3, bryter du mot federal lag. Avdelning 18 i den amerikanska koden, paragraf 793. Spionerilagen. Jag kommer att logga min utloggning i den fysiska loggboken och nollställa mina autentiseringsnycklar innan jag lämnar byggnaden. Därefter är Aerotech Solutions ensamt ansvarigt.”
Greg log det där glättiga leendet igen. “Vi uppskattar din oro, Margaret. Verkligen. Säkerhetsvakten kommer att eskortera dig till ditt skrivbord.”
Överlämningen, om man ens kunde kalla det så, var en fars. Jag eskorterades ner till källaren av en nervös, finnig vakt som hette Toby, som jag hade bjudit på hembakta kakor till jul de senaste tre åren. Han såg ut som om han skulle börja gråta.
Väl nere i serverrummet möttes jag av tre personer. Två av dem var män i tjugofemårsåldern, klädda i khakibyxor och pikétröjor med TechSolutions-loggan, som med stor entusiasm pekade på mina rack. Den tredje var en projektledare i kostym som frenetiskt knappade på en iPad. Ingen av dem bar de antistatiska armband som krävdes, och en av killarna höll till råga på allt i en öppen burk energidryck – i ett rum där vätska var strängt förbjudet.
“Hallå där!” sa projektledaren och sträckte fram en hand när jag närmade mig. “Du måste vara Maggie. Jag är Chad. Vi är supertaggade på att sätta igång med den här optimeringsfasen. Vi tänkte börja med att mappa nätverkstopologin och migrera över legacy-datan till vår AWS-instans under eftermiddagen.”
Jag tittade på hans framsträckta hand, sedan på energidrycken, och slutligen in i Chads ögon. “Jag heter Margaret. Och om din kille där borta spiller en droppe av den där smörjan på golvet, kommer halongassystemet att aktiveras, vilket suger ut allt syre ur rummet och kväver er på ungefär tre minuter.”
Det var en lögn, halonsystemet triggades av rök, inte vätska, men killen med energidrycken blev blek och backade snabbt ut genom dörren.
“Vi behöver dina inloggningsuppgifter”, sa Chad, som nu lät betydligt mindre entusiastisk. “Admin-lösenord, root-access, hela paketet.”
