Henri sköt fram den omtalade lagfarten på bordet. Den var daterad tre veckor före bröllopet. – Du och din vän, notarien Maître Vasseur, har varit mycket kreativa. Ett antedaterat dokument. Ett mästerverk av bedrägeri. Du såg till att det såg ut som om du ensam stod för insatsen, och därmed kringgick ni gemensamhetsreglerna vid äktenskapet. – Du har inga bevis för det där, pappa. Det där är förtal, fräste Julien, nu synbart pressad.
Det var då Henri långsamt, nästan ceremoniellt, öppnade den slitna läderportföljen. Han drog ut ett gulnat, hopvikt papper. Det berömda skattekvittot. – Känner du igen det här? frågade Henri.
Julien lutade sig fram. Färgen rann ur hans ansikte. Det var som om han hade sett ett spöke. Hans händer började skaka. – Det… det där dokumentet förstördes… stammade han, all hans professionella fasad var som bortblåst. – Du bad mig förstöra det för fjorton år sedan, stämmer, sa Henri med en röst som skar genom rummet. När du bad om ett lån av mig för att täcka upp en skatteskuld du hade dragit på dig under dina tidiga studieår. Jag betalade din skuld. Men jag sparade kvittot. Jag sparade banköverföringen. Och jag sparade det dokument du skrev under, där det tydligt framgår att ditt bankkonto var helt tomt fram till dagen efter ert bröllop, när Claire förde över sina besparingar från sin farmors arv till ert gemensamma konto för att ni skulle kunna betala handpenningen för Boulogne-lägenheten.
Henri slog näven i bordet så att kaffekopparna skallrade. – Det här kvittot, tillsammans med utdragen jag hämtade från min bank i morse, bevisar utan skuggan av ett tvivel att du inte hade en enda centime i “förskott på arv” tre veckor före bröllopet. Det bevisar att den lagfart du och din korrupta notarie upprättade är en ren och skär förfalskning. Urkundsförfalskning, Julien. Bedrägeri.
Rummet snurrade för Julien. Han grep tag i stolsitsen. – Och det slutar inte där, fortsatte Henri, obönhörlig. Jag har redan ringt några samtal. Din vän Thomas, som köpte SUV:en? Han är villig att vittna om att du bad honom hålla bilen åt dig mot en hemlig ersättning, för att dölja tillgångar vid en skilsmässa. När det gäller Sologne-huset som “gavs” till Inès mamma… skatteverket kommer att bli mycket intresserade av en fastighetsöverlåtelse utan att gåvoskatt har betalats, maskerad som en försäljning under marknadsvärdet.
Julien andades tungt. Hans värld rasade samman, bit för bit. Han tittade på Claire, sedan på sin mor, och slutligen på sin far. – Pappa… snälla… Om du går till polisen med det där… Advokatsamfundet kommer att dra in min licens. Jag förlorar mitt jobb. Jag kan hamna i fängelse. Du kan inte göra så här mot din egen son.
Élisabeth vände sig äntligen om. Hennes ansikte var strängt, tårarna hade torkat. – Du slutade vara vår son den dagen du lät dina egna barn frysa i den här råtthålet medan du låg med din assistent i en säng som Claire betalat för! skrek hon, hennes röst bröt sig i vrede och sorg.
Henri lutade sig tillbaka och betraktade den spillra av en man som satt mittemot honom. – Jag kommer inte att gå till polisen idag, Julien. Och jag kommer inte att gå till Advokatsamfundet. Ännu.
Julien tittade upp, ett svagt hopp tändes i hans ögon. – Istället ska vi spela ett litet spel, sa Henri iskallt. Vi ska kalla det “Diktatorns Fred”. Här är mina villkor, och du har exakt sextio minuter på dig att acceptera dem innan jag ringer ordföranden för den lokala advokatföreningen.
Henri drog fram ett nyskrivet kontrakt som han hade förberett under natten. – Punkt ett. Du ska omedelbart överlåta din andel av lägenheten i Boulogne-Billancourt till Claire, som ensam ägare. Du kommer att betala av det återstående lånet i sin helhet inom sex månader. – Punkt två. Du ska makulera gåvobrevet för Sologne-huset. Det ska säljas, och hela vinsten ska oavkortat gå till en fond för Lucas och Manons framtida utbildning, som styrs av Claire. – Punkt tre. Du kommer att skriva på papper för full ensam vårdnad till Claire. Du får umgängesrätt varannan helg, om Claire godkänner det. Och underhållet kommer inte att vara det “lagstadgade minimibeloppet”. Du kommer att betala 4000 euro i månaden, indexreglerat. – Punkt fyra. Du lämnar tillbaka bilen innan dagen är slut.
Julien stirrade på pappret som om det vore en osäkrad granat. – Det här… det här kommer att ruinera mig, viskade han. Inès och jag försöker bygga ett liv. Jag kan inte betala för allt det här. – Då föreslår jag att du förklarar för din unga älskarinna att hennes drömprins just blev en arbetslös brottsling, svarade Henri utan ett spår av sympati. Skriv på papperen, Julien. Eller så bär jag dessa bevis direkt till åklagaren. Ditt val. Livstid av skuld, eller fängelse och offentlig förnedring.
