DEL 2: Domen
Natten som följde var lång, tung och fylld av en tystnad som kändes tjockare än luften i den trånga lägenheten. Claire hade inte sovit en blund. Hon hade legat vaken på den obekväma bäddsoffan i vardagsrummet och lyssnat till det jämna ljudet av sina barns andetag från det lilla sovrummet de delade. Från köket hade hon hela natten hört det svaga ljudet av papper som vändes och en penna som skrapade mot ett anteckningsblock. Henri Moreau hade inte heller sovit. Han hade upprättat en kommandocentral vid det lilla matbordet, som om han förberedde en militär offensiv.
När morgonen grydde var himlen över Saint-Denis jämngrå, en perfekt spegling av den stämning som rådde inomhus. Élisabeth var uppe först. Utan ett ord hade hon tagit på sig sitt förkläde och börjat förbereda frukost åt barnen, med en blick som pendlade mellan bottenlös sorg och en pyrande, moderlig vrede.
Klockan närmade sig nio. Henri satt fortfarande vid bordet. Han hade bytt om till en ren skjorta och bar sin kavaj med samma raka hållning som under sina år i generalstaben. Framför honom låg lagfarterna, utdragen från banken, och det där lilla, slitna läderetuiet som innehöll papperet som skulle förändra allt.
– Mamma, varför är farfar och farmor här så tidigt? frågade Lucas sömndrucket när han stapplade ut ur sovrummet, tätt följd av sin lillasyster Manon. – De ville överraska er, min älskling, svarade Claire och försökte tvinga fram ett leende som inte nådde ögonen. Kom och ät nu.
Élisabeth serverade barnen varm choklad och croissanter som hon hade köpt kvällen innan, medan Henri gav dem varsin mjuk klapp på huvudet. – Er pappa kommer snart, sa Henri med en röst som var lugn, men som bar en underliggande klang av stål. Ni ska få leka på rummet när han kommer. De vuxna måste prata om viktiga saker.
Klockan 09:55 stannade en blänkande svart Mercedes av senaste årsmodell utanför det slitna hyreshuset. Genom det tunna fönsterglaset kunde Claire se Julien kliva ur. Han bar en skräddarsydd marinblå kostym, en silkeslips och putsade skor som reflekterade den grå morgonljuset. Han såg sig omkring med en min av dåligt dold avsmak när han betraktade de nedklottrade väggarna i trapphuset. Han trodde att han hade situationen under kontroll. Han var stjärnadvokaten, mästaren på att manipulera sanningen, mannen som alltid låg tre steg före. Han hade ingen aning om vilket minfält han var på väg att kliva in i.
Prick klockan 10:00 knackade det på dörren. Tre korta, självsäkra slag.
Claire öppnade. Julien stod där med ett inövat, sympatiskt leende som genast frös till is när han mötte hennes blick, och sedan såg förbi henne. – Pappa… Mamma… började han, men rösten svek honom för en sekund när han såg Henris ansiktsuttryck. – Stäng dörren, Julien, sa Henri utan att resa sig. Sätt dig ner.
Julien steg in i den lilla lägenheten. Det var uppenbart att detta var första gången han faktiskt såg hur hans fru och barn levde. Hans blick flackade över det gnisslande elementet, det spartanska köket och de trånga utrymmena. Ett flyktigt ögonblick av obehag korsade hans ansikte, men han maskerade det snabbt med sin professionella arrogans. – Jag förstår att ni är upprörda, började Julien och intog sin klassiska advokatpose, händerna knäppta framför sig. Claire och jag har gått igenom en svår period. Jag ville inte oroa er i onödan. Vi har vuxit ifrån varandra, det är allt. Rent juridiskt är separationen… – Håll käften, avbröt Henri.
Orden föll som ett piskrapp genom rummet. Élisabeth, som stod vid diskbänken, vände ryggen till. Hon kunde inte ens titta på sin son. – Pappa, jag förstår att du är besviken, men det här är ett privat ärende mellan mig och min fru. Avtalen är redan påskrivna. Fastigheterna var mina redan innan… – Du ska få en enda chans, Julien, sa Henri och lutade sig framåt. En enda chans att berätta sanningen. Om lägenheten i Boulogne. Om huset i Sologne. Om hur du sålde bilen till din vän Thomas för en spottstyver. Och om Inès.
Juliens ögon spärrades upp en bråkdel av en sekund vid nämnandet av Inès, men han samlade sig snabbt. – Allt har gått rätt till. Gåvobreven och lagfarterna är registrerade hos notarius publicus. Du kan granska dem hur mycket du vill. Lägenheten i Boulogne köptes med pengar från ett förskott på arv som jag fick innan vi gifte oss. Huset i Sologne… – Lögner, sa Henri kallt. Du har blivit arrogant, min son. Du tror att din juristexamen gör dig osårbar. Du tror att du kan krossa modern till dina barn och kasta ut dem på gatan utan att någon märker hur du har manipulerat bevisen.
