Jag tittade upp över kanten på disken. Tre män i tungt kroppspansar rörde sig metodiskt in genom dörrarna. De använde taktiska sköldar. Kodiaks män hade inte tillräcklig eldkraft för att penetrera dem.
Jag vände mig mot isoleringsvagnen bakom disken. Mitt minne inventerade innehållet på en tiondels sekund. Kemikalier. Syrgastuber.
– Nancy, sa jag och grep henne i axeln. Hon skrek till. – Lyssna på mig. När jag säger till, kryper du längs golvet, in i röntgenrummet. Lås dörren. Öppna inte för någon.
Sedan vände jag mig till Kodiak, som låg i skydd bakom en bårstolpe. – Kodiak! Syrgastuberna i rum 3! Har ni granater?
Kodiak log ett mörkt, vargliknande leende i mörkret. Han förstod precis. Han drog fram en rund, räfflad metallboll från sin väst. En M67 splittergranat. – Bara en!
– Rulla in tuberna i korridoren! skrek jag.
Kodiak gjorde tecken åt sin skytt. Mannen sparkade upp dörren till förrådet och skickade ut tre massiva, gröna syrgastuber över golvet. De rullade över kaklet, klirrande och tunga, och stannade mitt i den centrala gången, precis i vägen för de avancerande angriparna.
Männen med sköldarna stannade upp och tittade ner på tuberna. De förstod sekunden för sent vad det var.
– Eld i hålet! vrålade Kodiak, drog ut sprinten och kastade granaten. Den studsade en gång, två gånger, och landade perfekt mellan de gröna stålbehållarna.
– Håll för öronen och öppna munnen! skrek jag åt Nancy.
Jag kastade mig platt mot golvet, pressade händerna över öronen och slöt ögonen.
Explosionen var inte bara ljud. Det var en fysisk kraft. Granaten detonerade, och det massiva trycket sprängde syrgastuberna. Rent syre och splitter från stålcylindrarna förvandlade akutmottagningens entré till en eldstorm.
Tryckvågen slet loss disken framför mig, kastade den rakt in i väggen bakom. Hettan sköljde över min rygg som en öppen ugnslucka. Ljudet var så enormt att det tillfälligt raderade all hörsel, och lämnade efter sig ett högfrekvent ringande i mina öron.
Röken var omedelbar och kvävande. Sprinklersystemet utlöstes äntligen, och iskallt, smutsigt vatten började regna ner över oss, blandade sig med blodet och dammet på golvet.
Jag hostade, pressade mig upp på knä och såg genom den tjocka röken.
Entrén var borta. De tre männen med sköldarna låg utspridda som trasdockor, orörliga.
Kodiak hostade blod men var på fötter. Han drog upp Miller. – Vi måste röra på oss nu! Det där var bara förtruppen!
Chen kom ut från baksidan, darrande, bärande på fyra påsar blod. Han stirrade på förödelsen. – Mitt sjukhus… viskade han.
– Det är inte ett sjukhus längre, doktor, sa jag. Jag ryckte blodet från hans händer. Jag kopplade snabbt en påse till Millers infart och lät den flöda fritt. – Det är en krigszon. Gå med sjuksköterskorna. Lås in er i källaren.
Jag vände mig mot Kodiak. Min blåa bussarong var nu nästan helt svart av Millers blod och sot. – Upp med honom. Vi tar godshissen ner till bårhuset, sedan via underjordiska tunnlarna till pannrummet. Därifrån kan vi nå de gamla avloppskatacomberna under staden. Graves känner inte till dem.
Kodiak och en av hans män lyfte Miller över axlarna. – Du tar täten, Valkyria.
Jag böjde mig ner, lyfte upp en automatkarbin från en av de fallna angriparna, kände den bekanta vikten av kallt stål och polymer mot min handflata. Jag kontrollerade magasinet. Fullt. Jag osäkrade vapnet.
Tio minuter tidigare hade jag varit Harper, en foglig sjuksköterska som oroade sig för att tvätta sängbäcken och behaga en maktgalen mellanchef.
Nu var jag tillbaka. Världen hade kallat, med eld och blod, och jag svarade.
– Följ mig, sa jag, och klev in i röken.
