Del 2 Det var inte en jordbävning. Jordbävningar rullar. De börjar som en djup suck i berggrunden och växer till en våg.

Ledaren drog sitt sidovapen och tryckte pipan rakt mot Chens panna. Det skedde så snabbt att Chen inte ens hann blinka. – Du räddar honom, väste soldaten, ögonen vilda av den typ av sorg och raseri som bara existerar i strid. – Du räddar honom, eller så målar jag den här väggen med din hjärna.

– Släpp honom, Kodiak, sa jag.

Min röst var inte hög. Den var iskall. Den skar genom larmet, genom det pipande ljudet från monitorerna och genom ljudet av bubblande blod, precis som en skalpell skär genom hud.

Mannen med pistolen frös. Hans huvud snäppte runt. Han sökte i mörkret, hans ögon smalnade när han försökte lokalisera källan till den rösten. Ett namn han inte hade använt sedan Fallujah. Ett anropsnamn som inte ens fanns i hans officiella papper.

Jag klev ut från skuggorna vid isoleringsvagnen. Jag slet av mig namnskylten och lät den falla till golvet.

Kodiak stirrade på mig. Vapnet i hans hand sänktes en bråkdel av en millimeter. Bakom hans visir kunde jag se chocken skölja över honom. – Vad i helvete…

– Släpp civilisten, Kodiak. Han kan inte hjälpa din kille. Han har aldrig sett ett sår från en granatsplitter med wolframkärna, och han har definitivt aldrig utfört en thoracotomi på ett smutsigt golv.

En av de andra soldaterna, den som säkrade dörren, vände sig om. – Chef… är det… är det “Valkyrian”?

Kodiak sänkte pistolen helt. Han stirrade på min enkla blåa bussarong, mitt stökiga hår, och sedan rakt in i mina ögon. – Du skulle vara död, sa han hest. – Sektion nio sa att du försvann i Kandahar.

– Sektion nio ljuger, svarade jag. Jag gick fram till båren. Jag tittade inte på pistolen, inte på de tungt beväpnade männen. Jag tittade bara på köttet. På såret. På min gamla värld, som hade hunnit ikapp mig. – Vem är det?

– Det är Miller. Ghost-Två, sa Kodiak, hans röst darrade för första gången. – Ett jävla bakhåll vid hamnen. En EMP-laddning slog ut strömmen i halva stadsdelen, sedan thermobariska sprängladdningar. Vi var tvungna att bryta oss ut. Han tog en träff som var menad för mig.

Jag lutade mig över Miller. Hans läppar var blå. Trakean – luftstrupen – hade förskjutits till höger. Hans vänstra lunga var fylld med blod och luft, trycket pressade hjärtat ur läge. Han hade sekunder kvar.

– Chen! skällde jag, utan att vända mig om. – Hämta ett bröstdränageset. Storlek 36 French. Nu! Och en skalpell, nummer 10. Betadine.

Chen stod fortfarande fryst, skakande. – Rör på dig, doktor! vrålade jag, en röst född i dammet och blodet från hundra krigszoner.

Chen snubblade iväg mot förrådet. Nancy satt fortfarande på golvet och grät, oförmögen att greppa den verklighet som just krossat hennes prydliga, byråkratiska lilla kungadöme.

– Kodiak, sa jag och mötte ledarens blick. – Av med hans väst. Klipp remmarna. Jag bryr mig inte om vad utrustningen kostar.

Kodiak drog en keramisk stridskniv och skar genom Kevlar-remmarna som om de vore papper. Bröstkorgen blottades. Det var värre än jag trodde. Splittret hade trasat sönder interkostalmusklerna och troligen punkterat subclavia-artären. Det var därför det var så mycket blod.

– Han blöder ut, sa Kodiak. Paniken började sippra igenom den hårda fasaden. – Harper… Valkyria… du måste fixa honom.

– Håll käften och lyssna, sa jag. Mina händer flög över Millers bröstkorg. Fingrarna letade sig vant in i blodet, palperade revbenen, hittade anatomin under kaoset. – Ni tog med kriget hit. Det betyder att de som gjorde detta mot honom är max fem minuter bakom er.

Kodiak grimaserade. – Mindre. De spårade våra fordon.

– Då har vi tre minuter på oss att stabilisera honom innan vi måste röra på oss. Säkra dörrarna, men förbered för en taktisk reträtt via lastkajen i norr.

Chen kom springande, glidande i blodet på golvet, med famnen full av utrustning. Han tappade hälften på golvet. Jag ignorerade det han tappat och ryckte åt mig skalpellen och en stor spruta.

Det fanns ingen tid för bedövning. Det fanns ingen tid för steril tvätt.

– Håll ner hans armar, sa jag till Kodiak. – Han kommer att vakna när trycket släpper, och han kommer att slåss.

Jag lokaliserade det andra interkostalrummet, rakt ovanför hans bröstvårta, mitt på nyckelbenet. Jag höjde sprutan, utrustad med en tjock kanyl, och drev den skoningslöst genom huden, genom musklerna och in i brösthålan.

Ett väsande ljud, som när man punkterar ett bildäck, fyllde rummet när instängd luft under tryck våldsamt pressades ut. Miller drog plötsligt ett djupt, rosslande andetag. Hans ögon flög upp, vilda och ofokuserade, och han började kasta sig på båren.

– Håll honom! skrek jag. Kodiak lade hela sin massiva vikt över Millers axlar.

Det räckte för att köpa oss tid, men blödningen var inte stoppad. Hålet i hans bröstkorg sög in luft.