Del 2 Det var inte en jordbävning. Jordbävningar rullar. De börjar som en djup suck i berggrunden och växer till en våg.

– Handskar? frågade Chen svagt, darrande vid min sida.

– För sent, sa jag. Jag tog skalpellen och gjorde ett fem centimeter långt snitt mellan femte och sjätte revbenet på vänster sida. Blod vällde upp över mina händer, varmt och klibbigt. Jag stack in två fingrar direkt in i Millers brösthåla, kände lungans fuktiga yta och revbenens taggiga kanter. Jag hittade det trasiga kärlet. Pulsen slog mot mina fingertoppar som en desperat liten hammare. Jag klämde åt. Hårt.

– Peang! krävde jag och räckte ut den andra handen. Chen stirrade bara.

– Ge henne den jävla tången! röt en av soldaterna från dörren.

Chen fumlade fram ett kirurgiskt instrument från brickan och lade det i min hand. Utan att titta, guidad enbart av känseln i ett fält av osynligt blod, fäste jag peangen över den trasiga artären. Blödningshastigheten sjönk omedelbart från en flod till en sipprande bäck.

– Jag har kärlet, sa jag, andades tungt. Mitt hjärta slog nu i takt med stridsrytmen, en kall, klinisk trumma i mina öron. – Vi behöver tryckförband, ett Asherman-förband över den öppna såret, och O-negativt blod. Massor av det.

Jag tittade upp på Chen. Han var vit som ett lakan, men han stod upp. – Chen. Lyssna på mig. Gå till blodbanken. Hämta fyra enheter O-negativt. Spring. Om du ser någon som inte bär sjukhuskläder och som har ett vapen, göm dig. Förstått?

Han nickade, svalde, och sprang iväg längs den mörka korridoren.

Nancy hade rest sig på knä. Hon tittade på mig som om jag var en utomjording. Den lilla vikarien som lydigt bytt bäcken och undvikit ögonkontakt hade precis tagit över hennes akutmottagning och bedrev fältkirurgi på en specialoperatör med sina bara händer.

– Du… du har inte legitimation för att göra det där, viskade Nancy. Hennes hjärna höll desperat fast vid regelboken medan världen brann runt omkring henne.

Jag tittade på henne. – Nancy. Om du inte hittar ett hörn att gömma dig i just nu, kommer du att dö, och det kommer inte att finnas en blankett för det.

Kodiak släppte trycket på Miller, som nu andades ytligt men jämnt. Han såg ner på mina händer, dränkta i blod, och sedan på mitt ansikte. – Vi är i djup skit, Valkyria, sa han lågt. – Målet vi extraherade från hamnen… det var inte en person. Det var en datakärna. Och de som vill ha den tillbaka är ledda av någon som känner till våra taktiker. De slaktade tre av mina män på två minuter. Vi tog oss hit för att du… för att ryktet sa att en av oss fortfarande fanns kvar i staden. En som kunde lappa ihop vad som helst.

– Ni kom till ett civilt sjukhus och drog hit fienden? Jag borde låta dem ta er, väste jag.

– Du känner mig bättre än så, sa Kodiak och laddade om sitt vapen med ett torrt klick. – Om de får tag på den där kärnan kommer de att utlösa en kedjereaktion som får den där smällen utomhus att se ut som ett tomtebloss. Och förresten… ledaren för det andra teamet? Killen som spårar oss?

Kodiak spottade ut blod på golvet. – Det är Graves.

Mina blodiga händer stannade upp. Kylan i min röst försvann, ersatt av en isande skräck som grävde sig in i mina ben. – Graves är död. Vi lämnade honom i spillrorna i Kabul. Jag såg honom dö.

– Uppenbarligen inte, sa Kodiak. – Och han är väldigt angelägen om att få ett återseende.

Innan jag hann svara, bröts nattens mörker utanför de krossade dörrarna av en ny, skoningslös ljudvåg. Det var inte sirener. Det var ljudet av tunga motorer. Svarta SUV:ar, utan registreringsskyltar, som sladdade in på ambulansuppfarten. Dörrar slogs upp. Ljudet av tunga stövlar mot asfalten.

– Kontakt framåt! skrek soldaten vid dörren.

Ett regn av automateld slet sönder väggen bredvid entrén. Kaklet exploderade i moln av vitt damm. Maskinerna och monitorerna i triage-området splittrades.

– Ner! skrek Kodiak och kastade sig över Millers bår och drog den bakåt in i korridoren, bort från eldområdet.

Jag dök in bakom sjuksköterskeexpeditionens tjocka disk. Nancy låg redan där, hopkurad och gråtande. Ovanför oss flög kulor genom luften, rev sönder skåp, krossade medicinflaskor och förvandlade väggarna till schweizerost.

Det var inte längre en akutmottagning. Det var en kill zone.

– Chef! Vi är fastnålade! ropade en av Kodiaks män över dånet. Han besvarade elden, hans vapen blixtrade i mörkret. – De avancerar i kilformation! De har tunga skydd!

Jag torkade blod från ansiktet med underarmen. Den hermetiskt tillslutna lådan i mitt sinne var inte bara upplåst längre. Den hade exploderat. Den gamla jag – Valkyrian, chefen för JSOC:s mest hemliga medicinska räddningsteam – var vaken.