Marcus Vance såg mellan Dr. Thorne och Mara. Hans skepsis började rämna, ersatt av doften av framtida profit. “Hur snabbt kan vi få fram en prototyp?”
“Prototypen är redan under konstruktion i en säker anläggning,” svarade Mara och stängde anteckningsboken med en dov smäll. “Vi lanserar den på den globala energikonferensen om tre månader. Tills dess vill jag ha absolut tystnad. Inga läckor. Ni oroade er för att investerarna ser mig som en hämndlysten ex-fru. Om tre månader kommer de att se mig som branschens oomstridda ledare. Några fler frågor?”
Rummet var knäpptyst. Marcus sänkte blicken och skakade lätt på huvudet. “Nej, fru VD.”
När mötet var över kände Mara en våg av triumf, men också en tung sorg. Hon önskade att hennes pappa kunde ha varit där. Att han hade fått sitta i det här rummet och höra hur hans livsverk hyllades av de smartaste hjärnorna i branschen.
Veckorna som följde var en intensiv storm av arbete. Mara levde och andades företaget. Hon tillbringade mer tid nere i labbet med Dr. Thorne än i sitt lyxiga hörnkontor. Hon lärde sig språket, ingenjörskonsten, terminologin. Hon vägrade vara en galjonsfigur; hon skulle förstå varje mutter och kretskort i det hon sålde.
En sen torsdagskväll, när kontoret var nästan tomt, meddelade säkerhetsvakten i lobbyn att Mara hade en oannonserad besökare.
“Vem är det?” frågade Mara genom intercom-systemet.
“En kvinna vid namn Bianca, fru Sutton. Hon säger att det är brådskande.”
Mara frös till. Bianca. Kvinnan som hade dansat på hennes marmorgolv och burit hennes smycken. Kvinnan som hade flytt fältet så fort Adrians bankkonton frystes. Mara övervägde att låta vakterna kasta ut henne, men en kylig nyfikenhet tog över.
“Skicka upp henne.”
Några minuter senare klev Bianca in i VD-rummet. Kontrasten mot deras senaste möte var slående. Bianca bar visserligen fortfarande dyra kläder, men de såg plötsligt ut som en kostym hon inte längre passade i. Hon såg trött ut, sminket var inte lika noggrant applicerat, och desperationen lyste ur hennes ögon.
Mara satt kvar i sin stol, badande i ljuset från skrivbordslampan, och betraktade gästen under tystnad.
“Du ser bra ut, Mara,” började Bianca och försökte sig på ett osäkert leende.
“Vad vill du, Bianca?” Maras röst var blank, helt i avsaknad av känsla.
Bianca trampade nervöst från den ena foten till den andra. “Jag… jag kom för att prata om Adrian. Och om framtiden. Lyssna, Mara, jag vet att vi aldrig har dragit jämnt. Men jag var också ett offer för hans lögner. Han lovade mig guld och gröna skogar, han drog in mig i sin röra, och sedan lämnades jag med ingenting när polisen tog allt.”
“Han köpte dig med mina pengar,” rättade Mara. “Och du njöt av varje sekund. Fram tills checkarna studsade. Kalla dig inte ett offer i mitt kontor.”
Bianca bet sig i läppen, och hennes fasad sprack. “Okej. Fine. Jag är pank. Banken hotar med utmätning av min lägenhet eftersom Adrian stod som borgenär och nu är hans tillgångar likviderade. Men… jag vet saker, Mara. Jag var med honom under de där månaderna. Jag har hört telefonsamtal, jag vet var han kan ha gömt undan vissa tillgångar. Tillgångar som du skulle vilja ha tillbaka.”
Mara lutade sig tillbaka och sammanförde sina fingertoppar. “Försöker du utpressa mig, eller sälja information?”
“Jag kallar det ett samarbetsavtal,” sa Bianca, och lite av hennes gamla kaxighet återvände. “En engångssumma. Två miljoner. För dig är det ingenting nu. Du äger ju alltihop. Betala mig, så ger jag dig informationen och försvinner ur ditt liv för alltid. Gör du det inte… väl, skvallerpressen älskar ju en skandal. ‘VD:ns ex-mans älskarinna talar ut om det giftiga äktenskapet’. Det skulle inte se bra ut för din nya, rena image.”
Ett lågt skratt bubblade upp från Maras bröst. Det var inte ett roat skratt, utan kallt och hjärtlöst.
“Bianca,” sa Mara och reste sig upp. Hon gick runt skrivbordet och ställde sig så nära den andra kvinnan att hon kunde känna doften av hennes tunga parfym. “Tror du verkligen att jag bryr mig om vad skvallerpressen skriver? Jag fällde en av landets mäktigaste män på en förmiddag. Jag tog ifrån honom hans frihet, hans företag och hans värdighet, och jag gjorde det utan att spilla en droppe blod. Tror du att jag räds en misslyckad golddigger med en snyfthistoria?”
Bianca ryggade tillbaka, plötsligt väldigt medveten om hur liten hon var i det här rummet.
“Och när det gäller Adrians ‘gömda pengar’…” Mara log rovdjurslikt. “Tror du att Ekobrottsmyndigheten lämnade en enda sten ovänd? Mina revisorer, som för övrigt är bäst i världen, har redan spårat varje öre. Det finns inga dolda miljoner, Bianca. Adrian är nollad. Och det är du också.”
“Du… du är ett monster,” viskade Bianca, och tårar av genuin rädsla och frustration brände i hennes ögon.
