Han lutade sig hotfullt över bordet. “Du plantade de där filerna. Du skickade dem till Ekobrottsmyndigheten! Du är i färd med att bousillera mitt liv!”
“Plantade?” Mara höjde ett ögonbryn. “Adrian, snälla. Jag kopierade dem. Från din egen hårddisk. När du var på ‘affärsresa’ i Milano med Bianca, satt jag i ditt hemmakontor med en krypterad USB-sticka. Jag plantade ingenting, jag bara öppnade fönstren och lät världen se smutsen du har samlat på dig.”
“Varför?!” skrek han. “Du fick huset du ville ha, du levde i lyx! Varför förstöra allt?”
“Eftersom inget av det var ditt från början,” sa Mara mjukt, men hennes röst skar som glas.
Hon ställde sig upp. Hon var kortare än han, men i det ögonblicket verkade hon torna upp sig över honom.
“Du trodde att jag var tyst för att jag var dum,” sa hon. “Du trodde att jag städade undan efter dig för att jag var undergiven. Men jag observerade. Jag såg hur du stal från aktieägarna, jag såg hur du krossade småföretag för nöjes skull. Och jag såg hur du skröt om det.”
“Du har inget!” fnyste han desperat. “Du skrev på avtalet! Du har inga anspråk på någonting längre! Du är pank, Mara!”
“Är jag?” Mara tog upp en mapp från bordet – samma förseglade mapp som Evelyn hade knackat på under gårdagens möte – och räckte honom ett papper. “Läs det där.”
Adrian ryckte åt sig papperet. Hans ögon flög över texten. Det var ett överlåtelseavtal. Men inte från skilsmässan. Detta var daterat för två veckor sedan.
“Vad är det här? Vem är ‘Phoenix Investments’?”
“Mitt bolag,” svarade Mara. “Registrerat i Schweiz. De senaste två veckorna, medan du var upptagen med att planera din bröllopsresa med Bianca, har Phoenix Investments i tysthet köpt upp aktier i Vale Holdings. Tillsammans med de aktier jag köpte av dina panikslagna styrelseledamöter i morse… äger jag nu femtioen procent av företaget.”
Adrians knä vacklade. Han tvingades ta spjärn mot fåtöljen. “Du… du köpte mitt företag?”
“Nej, Adrian. Jag tog tillbaka det. Men det här,” fortsatte hon och hennes ögon mörknade, “är inte den värsta hemligheten.”
Han tittade upp på henne, slagen, utmattad. “Vad mer? Vad mer kan du ta från mig?”
“Sanningen om hur det började.” Mara klev närmare. Hennes röst sänktes till en viskning som bara han kunde höra. “Du startade Vale Holdings för tio år sedan med ett revolutionerande patent för förnybar energilagring. Du hyllades som ett geni. En visionär.”
Adrian svalde hårt. “Det var jag. Det var min idé.”
“Vi vet båda att det är en lögn,” sa Mara. “Det var min fars patent. Han arbetade på det i sitt garage i tjugo år. När han dog i hjärtinfarkt, var du den som ‘hjälpte’ mig att städa ur hans hus. Du sa att hans ritningar var värdelösa. Du erbjöd dig att slänga dem åt mig för att bespara mig smärtan.”
Adrians ansikte blev nu grått, likt aska.
“Jag trodde på dig då,” fortsatte Mara och kände för första gången hur rösten skakade en aning, laddad av decenniets undertryckta sorg. “Jag älskade dig. Jag trodde att min pappa bara hade haft röriga drömmar. Det var inte förrän för tre år sedan, när jag letade efter gamla skattedeklarationer på vinden, som jag hittade originalritningarna. Gömda i din gamla portfölj. Daterade och signerade av min far, sju månader innan du ‘uppfann’ samma teknik.”
“Du har inga bevis…” väste han, men det fanns ingen kraft i orden.
“Jag har alla bevis. Och jag skickade dem inte bara till Ekobrottsmyndigheten, Adrian. Jag skickade dem till patentverket. Jag skickade dem till New York Times. Historien publiceras i morgon bitti. Du är inte bara en tjuv som stulit från investerare. Du är en bedragare som byggde ett imperium på en död mans livsverk.”
Adrian stirrade på henne som om han såg ett spöke. Mannen som igår hade skålat för frihet och skrattat åt hennes tystnad, var nu ingenting annat än ett tomt skal.
“Bianca lämnade huset för en timme sedan,” lade Mara till som en sista dödsstöt. “Hon packade sina väskor. Det visar sig att hennes kärlek var mycket beroende av att mina pengar fanns på dina konton.”
Hon vände sig om, tog sin dator och kappa.
“Du förstörde mig,” viskade Adrian och sjönk ner på golvet i lobbyn.
Mara stannade till och såg tillbaka på honom över axeln. Hennes blick var inte fylld av hat, bara en iskall, slutgiltig likgiltighet.
“Nej, Adrian,” sa Mara. “Jag lät dig bara skörda vad du har sått. Njut av din frihet.”
Hon gick ut genom hotellentrén, ut i den friska luften. Regnet från i natt hade klarnat, och solen bröt igenom molnen och lyste upp gatorna. Hon klev in i den väntande bilen där Evelyn satt.
“Är det gjort?” frågade advokaten.
