Morgonen därpå vaknade Adrian av att det bultade hårt och oavbrutet på herrgårdens enorma ekdörrar. Ljudet ekade genom de tomma, marmorklädda korridorerna, ett brutalt uppvaknande från nattens champagnerus. Bredvid honom i den enorma sängen låg Bianca, med sminket utsmetat och Maras diamantarmband fortfarande glittrande runt handleden. Hon rörde sig irriterat och drog täcket över huvudet.
“Få dem att sluta,” mumlade hon sömndrucket.
Adrian gnuggade sig i tinningarna. Huvudvärken pulserade i takt med bankningarna. Han svepte en morgonrock av siden om sig och marscherade nerför den stora trappan, redo att skälla ut vilken leverantör eller tjänstefolk som än hade mage att störa honom så tidigt. Han slet upp dörren med ett argt uttryck.
“Vad i helvete är det som…”
Han tystnade. Utanför stod inte trädgårdsmästaren. Där stod fyra allvarliga män och kvinnor i mörka kostymer, ackompanjerade av två uniformerade poliser.
“Adrian Vale?” frågade den främsta kvinnan och höll upp en polisbricka följt av ett dokument. “Vi är från Ekobrottsmyndigheten. Vi har en husrannsakningsorder för den här fastigheten, samt för Vale Holdings huvudkontor. Vi kommer att behöva ta alla dina elektroniska enheter, omedelbart.”
Adrians ansikte tappade all färg. “Det här måste vara ett skämt. Vet ni vem jag är? Jag ringer min advokat!”
“Gör det,” sa kvinnan kallt och klev förbi honom in i foajén. “Men han sitter redan i förhör. Dina tillgångar frystes klockan 06:00 i morse, herr Vale.”
Medan agenter började svärma över bottenvåningen, packa ner bärbara datorer och fotografera dokument, rusade Adrian tillbaka uppför trapporna, fingrarna darrande när han slog numret till sin bankir. Pip. Pip. “Numret har ingen abonnent…” Han ringde företagets ekonomichef. Röstbrevlåda. Han ringde sin mäklare. Röstbrevlåda.
När han till slut fick tag på en junior assistent på advokatfirman var svaret kort och panikslaget. “Adrian, styrelsen kallade till ett krismöte klockan sju. Någon har läckt allt. Cayman-kontona, skalbolagen på Cypern, de förfalskade fakturorna till underleverantörerna. Allt. De har bevis på att du förskingrat över 400 miljoner kronor från företaget under fem år. De röstar för att avskeda dig som VD i detta nu.”
Adrian sjönk ner på sängkanten. Rummet snurrade. Bianca hade satt sig upp, nu plötsligt väldigt vaken. “Adrian? Vilka är personerna där nere? Varför pratar de om att beslagta huset?”
Han tittade på henne, men såg henne knappt. I hans huvud ekade Maras ord från dagen innan. Du är bara sen.
Tre kilometer därifrån satt Mara i hotellrestaurangen, klädd i en oklanderligt skräddarsydd vit byxdress. Hon drack sin espresso i små, njutningsfulla klunkar. Framför henne låg morgonens finanstidning, vars digitala upplaga precis hade uppdaterats med en blinkande, röd rubrik: VALE HOLDINGS KRIS: VD UTREDS FÖR MASSIVT BEDRÄGERI – AKTIEN RASAR.
Evelyn Cross, Maras advokat, slog sig ner mittemot henne. Evelyn bar ett roat, diskret leende som sällan skådades i rättssalarna. Hon sköt över en surfplatta.
“Styrelsens omröstning är klar,” sa Evelyn och rättade till sina glasögon. “Enhälligt. Han är ute. Och polisen har säkrat datorerna i huset. Vår ‘anonyma’ tipsare ledde dem rakt till den krypterade mappen som han trodde att han gömt.”
“Lösenordet var hans hunds namn och hans födelseår,” sa Mara och tog en rostad brödbit. “Adrian har aldrig varit så smart som han tror att han är. Han är bara högljudd.”
“Och hur mår du idag, Mara?” frågade Evelyn och granskade sin klients ansikte.
“Jag sov,” svarade Mara ärligt. “För första gången på åtta år sov jag hela natten utan att vakna av hjärtklappning. Utan att undra vem han var med, vilken lögn han skulle spinna nästa morgon, eller hur mycket av mitt eget värde jag måste radera för att få plats i hans skugga.”
“Han kommer att försöka kontakta dig. Han kommer att inse att det var du.”
“Låt honom,” sa Mara och lade ner servetten. “Jag har planerat den här dagen i tre år. Jag är redo att se honom förstå.”
Det dröjde bara till eftermiddagen innan Adrian bröt sig igenom polisens och journalisternas barriär utanför herrgården. Han hade tillbringat sex timmar hos polisen, nekande till allt, tills de lagt fram utskrifter av hans egna privata mejl. Mejl han hade skickat från sin hemdator. Mejl som någon hade kopierat rakt under näsan på honom.
Han visste var hon fanns. Han hade fortfarande spårningsappen kopplad till hennes telefon på sitt konto – en sista kvarleva av hans kontrollbehov.
När han stormade in i hotellets lobby var han inte längre den kaxige miljardären från igår. Hans hår stod åt alla håll, kostymen var skrynklig och hans ögon var rödsprängda av panik och vrede. Han hittade henne i loungen, där hon satt med en bärbar dator, omgiven av en aura av totalt lugn.
“Du!” vrålade han så att flera hotellgäster hoppade till. “Det var du! Din jävla häxa, vad har du gjort?!”
Mara tittade upp. Hon stängde långsamt sin dator. “Jag rekommenderar att du sänker rösten, Adrian. Hotellchefen har redan handen på telefonen för att ringa säkerhetsvakterna.”
