En kort tystnad uppstod i linjen. Marcus suckade svagt. ”Det kommer att kosta dig en hel del övertidstimmar för mina utredare.”

”Gör det bara”, sade Simon och lade på.

Han lutade sig tillbaka i läderstolen och såg upp mot taket. Tankarna gick till hans egen son, Ethan. Tankarna gick till hans eget liv, fyllt av siffror, kontrakt och kalla avtal. Han hade tillbringat de senaste fem åren med att bygga en mur omkring sig själv efter skilsmässan, med att övertyga sig själv om att känslomässig avskildhet var den enda formen av trygghet. Men synen av den unga kvinnan på motorvägen, och den papperslapp som försökte stjäla hennes framtid, hade slagit ett hål i muren.

När solen gick upp nästa morgon var stormen över. Världen utanför låg inbäddad i ett tjockt, orört täcke av nysnö under en klar, stålblå sky.

Simon gick över innergården mot gästhuset klockan åtta. Han bar på en korg med färskt bröd, kaffe och en surfplatta som redan tagit emot Marcus första utredningsrapport.

Han knackade den här gången.

Efter några sekunder öppnades dörren. Valerie stod där, klädd i en enkelt grå mjukiströja och mörka jeans som suttit aningen för stora men som drats åt med ett skärp. Hennes hår var torrt nu, och även om hon fortfarande hade mörka skuggor under ögonen, fanns det en helt annan skärpa i hennes blick.

”Jag tog med kaffe”, sade Simon och klev in när hon tog ett steg tillbaka.

De satte sig vid det lilla matbordet. Brasan brann fortfarande svagt i den öppna spisen. Simon lade ut surfplattan framför henne.

”Din styvfar har skulder”, sade Simon utan omsvep. ”Stora skulder. Hans senaste två fastighetsprojekt i norra Denver har havererat på grund av felaktiga bygglov och stigande räntor. Han ligger ute med drygt tre miljoner dollar till långivare som inte är särskilt tålmodiga.”

Valerie såg på skärmen, där tabeller och dokument avlöste varandra. ”Min mammas lägenhet… den är värd nästan två miljoner. Och hennes livförsäkring.”

”Exakt”, sade Simon. ”Han behöver dina pengar för att rädda sitt eget skinn. Utan arvavståendet kan han inte röra tillgångarna, eftersom din mamma skrev ett enskilt testamente där allt tillföll dig. Han visste att han inte kunde vinna i en civilrättslig domstol, så han skapade en situation där du blev så skrämd att du hellre skrev under än riskerade fängelse.”

Valerie bet sig i läppen. Hennes händer knöts i knäet. ”Polisen som kom hem till mig… han var inte otrevlig, men han var bestämd. Han sade att Richard hade övervakningsbilder som visade att jag burit ut väskor ur huset natten efter min mammas begravning.”

”Väskor som innehöll dina egna kläder, förmodar jag?” frågade Simon.

”Ja! Jag ville bara därifrån. Jag stod inte ut med att vara i samma hus som Richard längre.”

Simon nickade långsamt. ”Kommissarien som tog emot anmälan heter Miller. Han har fått flera anmälningar mot sig för tjänstefel de senaste åren, men de har alltid avskrivits. Vår utredare hittade en transaktion från ett av Vances skalbolag till ett konto tillhörande Millers svåger för två veckor sedan.”

Valerie spärrade ut ögonen. ”Det är mutor…”

”Det är korruption”, rättade Simon svalt. ”Och det är det bästa som kunde hända oss.”

”Oss?” Valerie såg osäkert på honom. ”Simon… jag uppskattar allt du har gjort. Verkligen. Men det här är inte din strid. Richard är farlig. Han drar sig inte för någonting när han sitter i klistret.”

Simon lutade sig fram över bordet och såg henne rakt i ögonen. ”Han är farlig för människor som är ensamma, Valerie. Människor som inte har resurser att slå tillbaka. Men han är inte farlig för mig. Och jag har inga planer på att låta honom ta det din mamma lämnade efter sig.”

Tre timmar senare rullade en svart SUV uppför uppfarten till Richard Vances ståtliga villa i kvarteret Cherry Creek i Denver.

Snön skottades noggrant bort från trottoaren av en hyrd trädgårdsarbetare när Simon steg ur sin Mercedes, följd av sin advokat Marcus och Valerie. Valerie var klädd i en mörk kappa som Simon låtit hämta från en exklusiv boutique inne i staden tidigare under morgonen. Hon gick med rak rygg, men Simon kunde se den lilla darrningen i hennes händer.

”Kom ihåg vad vi sade”, viskade Simon till henne när de gick uppför stentrappan. ”Du behöver inte säga ett ord om du inte vill. Låt mig och Marcus sköta samtalet.”

Simon tryckte på dörrklockan.

Efter några ögonblick öppnades den tunga ekdörren. En man i femtiofemårsåldern uppenbarade sig. Han var klädd i en skräddarsydd kavaj utan slips, med grånande hår och en uppsyn som utstrålade självbelåten auktoritet. Men när hans blick föll på Valerie förändrades hans uttryck omedelbart – från artig nyfikenhet till en mörk, hotfull kyla.