DEL 2
Brasan knäppte till en gång och övergick sedan i ett lågt väsande. Valerie stod kvar mellan Simon och bordet, kramande dokumenten mot handduken som om de var de enda bitarna av hennes liv som ingen ännu lyckats ta ifrån henne.
”Min mamma dog för fyra månader sedan”, sade hon. ”Hon lämnade sin bostadsrätt och pengarna på sitt konto till mig.”
Simons blick förflyttades till det osignerade avståendet.
”Och den där mannen?”
”Min styvfar.”
Hennes röst blev tunn.
”Han sade att egendomen tillhörde honom. När jag vägrade skriva över den anmälde han smycken och kontanter saknade från huset. Ingenting av det var sant.”
Simon placerade långsamt papperen tillbaka på bordet.
”Varför var du på den där motorvägen?”
”Han sade att jag kunde ge upp arvet i tysthet, eller så skulle han se till att jag förlorade det från en fängelsecell.”
Självförtroendet i hennes ansikte krackelerade slutligen. Hon vände sig bort innan tårarna hann falla, men Simon hade redan sett dem.
Han stängde mappen och sköt den mot henne.
”Jag skickar inte i väg dig någonstans i natt.”
Valerie såg på honom som om godhet hade blivit ännu en sak hon var rädd för att lita på.
Simons röst sjönk ett tonläge.
”Säg mig hans namn.”
Det som följde gjorde mer än att avslöja en mans gränslösa begär efter pengar. Det tvingade varje person i det rummet att avgöra vad ordet familj egentligen var värt.
DEL 3
”Richard Vance”, viskade Valerie.
Namnet hängde i luften mellan dem, tungt och förgiftat. Simon rörde sig inte en millimeter. Hans blick var fast förankrad vid den sista sidan i mappen, där namnet Richard Vance stod tryckt med fetstil under raden avsedd för Valeries namnteckning.
”Richard Vance”, upprepade Simon lågt.
En skugga av igenkänning drog över hans ansikte, så snabb att Valerie knappt hann uppfatta den. Vance var ett känt namn i Denvers affärsvärld – inte för sin framgång, utan för sin förmåga att glida igenom lagens nät som en ål. Han var en man som byggt sin förmögenhet på fastighetsaffärer i gråzonen och på att utnyttja människor som inte hade råd att slå tillbaka.
”Han gav mig fyrtioåtta timmar”, fortsatte Valerie, och hennes röst började återfå en aning av den skärpa hon tidigare använt som sköld. ”Fyrtioåtta timmar att skriva under dokumentet och lämna staden. Om jag vägrade, sade han att polisen skulle vänta på mig utanför min mammas lägenhet med en häktningsorder. Han hade redan mutat en av sina gamla kontakter inom lokala polisen för att upprätta anmälan om stölden.”
Simon tog ett långsamt andetag. Han kände hur den välkända kylan inom honom – den kyla han använt för att bygga sitt eget affärsimperium och stänga ute världen – förvandlades till någonting helt annat. Det var inte längre bara irriterad distans. Det var en beräknande, stålhård vrede.
”Du stannar här i natt”, sade Simon. Röstläget var odiskutabelt. ”Ingen kommer in genom grinden utan mitt tillstånd. Inte Vance, inte polisen, ingen.”
Valerie såg på honom, fortfarande med handduken hårt virad om kroppen. Snön utanför slog mot fönsterrutorna med ett visslande ljud.
”Varför gör du det här?” frågade hon, och i hennes ögon fanns en djup, gammal misstänksamhet. ”Du känner mig inte. För en timme sedan ville du bara att jag inte skulle förstöra dina lädersäten.”
Simon tystnade ett ögonblick. Han tittade ut genom fönstret mot mörkret och den täta snöröken som höljde träden.
”För att jag vet hur det ser ut när någon försöker radera en annan människa”, sade han lågt. ”Och för att jag inte tål män som Richard Vance.”
Han vände sig om och gick mot dörren, men stannade innan han öppnade den. ”Det finns kläder i garderoben i sovrummet. Min ex-fru lämnade en del saker här för ett år sedan. Använd dem. Köksskåpen är fulla med mat. Vi talar om det här i morgon bitti.”
Innan hon hann svara gick han ut i stormen.
Nattens timmar kröp fram. I huvudhuset satt Simon vid sitt skrivbord i arbetsrummet. Det tunga kristallglaset med whisky stod orört bredvid en bärbar dator som lyste upp hans ansikte i det mörka rummet.
Han ringde ett samtal klockan två på natten.
”Marcus”, sade Simon så fort linjen kopplades upp.
”Simon?” rösten i andra änden var sträv av sömn. Marcus Vance – ingen släkting till Richard, trots namnlikheten – var Simons främsta bolagsjurist och en man som aldrig ställde frågor i onödan om arvoderades ordentligt. ”Klockan är två på natten. Har frakten från Chicago gått över styr?”
”Nej”, sade Simon. ”Jag behöver allt du kan få fram om en man som heter Richard Vance. Fastigheter, bolagsstrukturer, pågående tvister och i synnerhet hans kopplingar till polisen i Denver. Jag vill ha det på mitt bord före klockan åtta i morgon bitti.”
