“Nästa kula går i ditt huvud, Matías!” ekade Nicolás röst från mörkret. “Landeros betalar inte tillräckligt för att ni ska dö här. Ta din bror och försvinn. Nu!”

Paniken började sprida sig bland de överlevande männen. Två av dem hade redan vänt om och sprang mot krönet där de lämnat hästarna. Matías stod kvar en stund, sliten mellan viljan att hämnas och vetskapen om att han var chanslös mot krypskytten i mörkret. Han såg på Roques livlösa kropp på verandan, spottade i dammet och sänkte sedan sitt vapen.

Med ett hatiskt vrål backade Matías bort in i mörkret. Snart hördes ljudet av desperata hästhovar som galopperade bort från El Mezquite, bort mot San Jerónimo.

När tystnaden återigen sänkte sig över dalen lade Valeria ner geväret. Hon skakade i hela kroppen. Inte av rädsla, utan av den massiva anspänningen som äntligen släppte. Hon tände en liten oljelampa och gick ut på verandan. Roques kropp låg där, en blodig påminnelse om att gränsen nu var korsad. Det fanns ingen återvändo.

Nicolás kom ner från övervåningen. Han betraktade kroppen och sedan Valeria.

“Du tvekade inte,” konstaterade han med en ton av respekt.

“Det handlade om honom eller mig,” svarade Valeria iskallt. “Och ingen tar mitt hem ifrån mig.”

De tillbringade resten av natten i en spänd vaka, men inga fler ryttare kom. När gryningen äntligen bröt fram, färgades himlen i pastellfärger av rosa och lila. Guldmynten låg fortfarande inne på bordet, säkra.

När solen hade rest sig tillräckligt högt för att bränna bort nattens kyla, började de sadla hästarna. De band fast Roques kropp över en extrahäst.

“Vad gör vi med honom?” frågade Valeria när de stramade sadelgjordarna.

“Vi tar honom till staden,” svarade Nicolás. Hans ögon var kalla och hårda som flinta. “Vi kastar honom framför fötterna på kommissarie Barragán mitt på torget. Vi låter alla se vad Landeros hundar gör om nätterna. Och sedan går vi in på domstolen och betalar din skuld framför ögonen på hela San Jerónimo. Landeros har drivit det här i det dolda för länge. Nu tvingar vi ut honom i ljuset.”

Valeria nickade. Hon satte upp en fot i stigbygeln och svingade sig upp i sadeln. Hon kände sig inte längre som den förtvivlade änkan från igår. Hon var ägare till El Mezquite, och hon var redo för krig.

Med Nicolás Vergara vid sin sida och den döde mannen som bevis på deras beslutsamhet, red de ner mot dalen, rakt in i lejonets kula. Staden San Jerónimo skulle vakna till en ny verklighet denna morgon. En verklighet där Valeria Cárdenas inte längre böjde sig för någon.