Tillsammans arbetade de systematiskt i det falnande ljuset. De barrikaderade bottenvåningens fönster med tunga ekbrädor som rivits från de övergivna djurfållorna. De ställde ut hinkar med vatten på verandan, i köket och i ladugården, väl medvetna om att elden var fiendens mest effektiva vapen i denna torra miljö. Nicolás placerade ut sig strategiskt. Han hittade en plats på vinden, där ett litet fönster erbjöd en perfekt utsikt över vägen som ledde upp till huset, medan Valeria tog position bakom de tjocka adobe-väggarna på bottenvåningen.
När natten föll blev landskapet becksvart. Himlen var fylld av stjärnor, men det fanns ingen måne. Syrsorna spelade sin monotona sång, ovetande om den stundande döden.
Inne i huset brann inga lampor. Valeria satt på huk bakom ett omkullvält köksbord i mörkret. Nicolás kom nerför trappan med tysta steg och satte sig bredvid henne. Han räckte henne en kantin med vatten.
“Är du rädd?” frågade han lågt i mörkret.
Valeria tog en klunk och övervägde frågan. “Jag var rädd varje dag i fjorton månader,” viskade hon tillbaka. “Rädd för svälten, rädd för banken, rädd för att förlora allt Julián och jag byggde. Men nu? Nu känner jag bara vrede.”
“Bra,” sa Nicolás. “Rädsla gör dig långsam. Vrede gör dig fokuserad, om du kan kontrollera den. Bröderna Escalante är djur. De förlitar sig på brute force och terror. De kommer att försöka skrämma oss innan de anfaller. Lyssna efter hästarna, men titta efter skuggorna.”
Timmar passerade. Klockan måste ha närmat sig två på morgonen när syrsorna plötsligt tystnade. Det var det första tecknet. En onaturlig, kvävande tystnad lade sig över ranchen.
Sedan hördes det. Ett svagt klickande ljud, som stål mot sten, långt nere vid grinden.
“De har lämnat hästarna bakom krönet,” andades Nicolás. Han reste sig ljudlöst. “De kommer till fots. De vill bränna huset. Jag går upp. Håll dörren, Valeria. Släpp inte in dem.”
Med de orden försvann han uppför trappan, lika tyst som ett spöke. Valeria kramade om sitt gevär och pressade kinden mot den kalla kolven. Hon kände hur hjärtat slog hårda, metodiska slag mot bröstkorgen.
Plötsligt lystes natten upp av ett våldsamt, gult sken. Någon hade tänt en fackla borta vid ladugården. Elden kastade dansande, demoniska skuggor över gårdsplanen. I skenet från facklan kunde Valeria urskilja fyra… nej, fem män som rörde sig hukande mot huset. Längst fram gick Matías Escalante, hans massiva kroppshydda omöjlig att ta miste på. Han bar ett hagelgevär och en flaska fotogen.
Innan de hann kasta facklan ekade ett öronbedövande skott från vinden.
Elden från Nicolás gevärsmynning var som en blixt i mörkret. Mannen som höll facklan skrek till och föll handlöst framåt. Facklan landade i dammet och slocknade halvt.
“De skjuter från taket!” vrålade Matías och lyfte sitt hagelgevär. Han avlossade båda piporna mot övervåningen, och haglet regnade som dödligt grus mot träfasaden och krossade det lilla fönstret på vinden.
Men Nicolás hade redan flyttat sig. Ytterligare ett skott från en annan vinkel klippte till. En av männen bredvid Matías föll ihop och kved i mörkret och höll sig för axeln.
Anfallet bröt ut i totalt kaos. Männen som Landeros hade hyrt in insåg att detta inte var någon enkel skrämseltaktik mot en försvarslös änka; de befann sig i strid med ett spöke som siktade i mörkret med övernaturlig precision.
Roque Escalante, den yngre men minst lika sadistiske brodern, hade under förvirringen separerat sig från gruppen. Valeria hörde tunga fotsteg på verandan. Någon rörde sig längs väggen, bort från Nicolás siktlinje. Fotstegen stannade precis utanför den tjocka trädörren.
Valeria höll andan. Hon siktade mot dörrens mitt.
Ett kraftigt slag fick dörrkarmarna att skaka. Roque försökte sparka in dörren. Slag på slag ekade genom rummet, och träet började ge vika. Splittret yrde inåt.
“Jag vet att du är där inne, lilla änka!” skrattade Roque. Hans röst var rå och fylld av illvilja. “Öppna dörren så lovar jag att vi gör det snabbt!”
En sista spark bröt låset och dörren flög upp. Roque stod i dörröppningen, en mörk siluett mot stjärnhimlen, med en revolver i handen.
Valeria tvekade inte. Hon siktade mot massan i dörröppningen och kramade avtryckaren.
Winchestergeväret ryckte till mot hennes axel med en kraftig rekyl. Det öronbedövande ljudet fyllde köket, följt av stanken av svartkrut. Roque kastades bakåt av kraften från kulan som träffade honom mitt i bröstet. Han landade på verandan med en dov duns, tappade sitt vapen och gav ifrån sig ett gurglande ljud innan han blev helt stilla.
Skottväxlingen utanför tystnade plötsligt.
Matías Escalante hörde sin bror falla. “Roque!” vrålade han, en blandning av ursinne och plötslig panik. “Roque!”
Han försökte rusa mot verandan, men en kula från vinden slog ner i dammet bara centimeter från hans stövlar.
