Del 2: Skuggornas krig och vargens natt
Dammolnet efter Landeros vagn dröjde sig kvar i den stillastående luften långt efter att ljudet av hästhovar och trähjul hade dött ut. Solen hängde lågt över Sierra del Carmens karga toppar och målade himlen i blödande nyanser av orange och mörkrött. På verandan till ranchen El Mezquite rådde en tystnad som var lika tung som den hetta som tryckte över dalen.
Valeria stod kvar med pistolen fortfarande i ett krampaktigt grepp. Hennes knogar hade vitnat. Hon sänkte långsamt vapnet och vände blicken mot bordet. Guldmynten och sedlarna låg där, en glittrande och overklig förmögenhet som skapade en absurd kontrast till de väderbitna brädorna och den flagnande färgen på husets väggar.
Hon såg på Nicolás Vergara. Han stod avslappnad, som om han just hade betalat för ett glas whiskey på en lokal krog och inte friköpt trehundra hektar mark från en korrupt bankir. Hans ansikte var härjat av vind och sol, med djupa linjer kring ögonen som vittnade om ett liv tillbringat med att spana mot horisonten. Hans blick var obegripligt lugn.
“Varför, Nicolás?” frågade hon till slut. Hennes röst var hes, uttorkad av rädsla och adrenalin. “Den där diligensen… när du hjälpte mig med mitt brutna ben. Jag sa att jag var skyldig dig mitt liv. Men det här… det här är en förmögenhet. Ingen man ger bort så mycket pengar utan anledning. Och du kände min man.”
Nicolás tog av sig sin dammiga hatt och slog den lätt mot låret. Han tog ett djupt andetag och såg ut över de torra markerna, där några ensamma mesquiteträd kastade långa skuggor.
“Julián var en bra man,” började han, med en röst som var låg men bar långt. “Vi red tillsammans för många år sedan, innan han träffade dig. Långt innan han bestämde sig för att slå sig ner och bygga ett liv här. När han blev mördad… nåddes jag av nyheten uppe i bergen. Jag visste direkt att det inte var något slumpmässigt krogslagsmål, Valeria. Män som Julián dör inte av misstag.”
Han klev upp på verandan och ställde sig bredvid henne. Han luktade rök, läder och tallbarr.
“Landeros har köpt upp mark i hela dalen under det senaste året,” fortsatte Nicolás. “Han använder banken som en slägga. Torkan har varit hans bästa vän, men för dem som vägrat ge upp, som Julián, har han använt andra metoder. Bröderna Escalante är inte bara indrivare; de är Landeros personliga slaktare. Julián kom över dokument. Han visste varför Landeros ville ha marken. Den Norra Järnvägen.”
Valeria nickade långsamt, hennes misstankar bekräftades äntligen och formulerades i ord. “Så de dödade honom för att han vägrade sälja. Och sedan försökte de svälta ut mig, driva mig till vansinne, i hopp om att jag skulle ge upp frivilligt.”
“Ja,” sa Nicolás och såg henne rakt i ögonen. “Men de räknade inte med dig. Och de räknade definitivt inte med att Julián hade skickat ett brev till mig två veckor innan han dog. Han bad mig hålla ett öga på dig om något skulle hända. Pengarna på bordet… det är vargpengar, Valeria. Belöningar från staten för att rensa bergen, och en del gamla besparingar. Jag har ingen användning för dem där uppe. Här, däremot, kan de bygga en fästning.”
Valeria kände hur tårarna brände bakom ögonlocken, men hon vägrade låta dem falla. Hennes sorg efter Julián förvandlades till en glödande, oförlåtande ilska. Hon lade ifrån sig pistolen på bordet och drog handen genom sitt mörka, svettiga hår.
“Landeros kommer inte att acceptera detta,” sa hon kyligt. “Han är förödmjukad. Du krossade hans stolthet inför kommissarie Barragán och hans hejdukar. Han kommer att återvända, och den här gången kommer han inte att ha med sig utmätning papper. Han kommer att ha med sig elden.”
“Då måste vi se till att elden möter bly,” svarade Nicolás krasst. “Vi har pengarna nu. Imorgon bitti rider vi in till San Jerónimo. Vi deponerar pengarna hos domstolen, inte hos banken, och får ett kvitto stämplat av guvernörens representant. Barragán är feg, men om vi gör det offentligt kan han inte blunda. Men inatt… inatt är vi ensamma. Och Landeros vet att om vi når staden imorgon, har han förlorat.”
Valeria förstod allvaret omedelbart. “De kommer ikväll.”
“Så fort mörkret är tillräckligt djupt för att dölja deras ansikten.”
Utan att slösa mer tid började de förbereda sig. Valeria gick in i huset, som plötsligt kändes alldeles för stort och tomt. Hon hämtade Juliáns Winchestergevär från skåpet, torkade av oljan och började metodiskt ladda det. Varje patron som gled in i magasinet var ett löfte om hämnd.
