“Du vet, Frank,” sa hon långsamt, som om hon talade till ett litet barn. “Du hade helt rätt den där morgonen vid frukostbordet. Jag oroade mig för mycket. Men vet du vad? Nu slipper jag det. Hejdå, Frank. Njut av resten av er semester.”
Ett vasst klick hördes, och sedan återvände den döda tystnaden. Systemet stängdes av permanent. Den lilla, diskreta röda lampan i rökdetektorn slocknade för alltid.
Kvar på golvet i det vackra skogshuset satt en man som precis hade förlorat sitt liv, sitt rykte och sin frihet, krossad under vikten av sitt eget ofantliga ego, medan hans assistent skrek av ren desperation bredvid honom. Fällan hade slagit igen med matematisk precision. Det fanns ingen utväg, ingen advokat som kunde rädda honom, inget sätt att spola tillbaka tiden, och absolut ingen nåd att hämta.
Långt borta i staden stängde Rebecca av sin mikrofon och släckte metodiskt ner de tre skärmarna en efter en. Hon reste sig långsamt upp från det tunga ekskrivbordet, andades in den rika doften av kaffe i det tysta, fridfulla huset och gick fram till fönstret. Staden utanför sträckte ut sig glittrande i förmiddagssolen, full av oändliga möjligheter. Hon rättade försiktigt till en osynlig ojämnhet i sin sidenblus, kände ett djupt, rent och obeskrivligt lugn expandera i bröstet, och log.
Ett äkta, oförstört leende. Hennes nya liv hade precis börjat.
