De slingrande vägarna som ledde bort från staden kändes som en triumfväg för Frank. Varje kilometer som lades mellan honom och Rebeccas naiva, intetsägande leende fick honom att andas lite l

“Du har testat positivt för en extremt aggressiv och sällsynt stam av en blodburen och sexuellt överförbar patogen. Den angriper och bryter ner immunsystemet och de neurologiska banorna i en alarmerande takt om den lämnas obehandlad. Vi ser redan markörer i ditt blod som tyder på att den har börjat attackera dina inre organ.”

Hela rummet började snurra för Frank. Det vackra trähuset, skogen utanför, espressokoppen framför honom – allt tycktes tappa form och färg. Han tog ett krampaktigt tag om granitbänken för att inte kollapsa.

“Det… det måste vara ett misstag,” stammade han, medan en kall svett snabbt bröt ut i hans panna. “Det är helt jävla omöjligt.”

“Det är inget misstag, Frank. Den intensiva medicinering vi omedelbart skrev ut till dig när de första indikationerna kom – de starka antivirala och immunhämmande tabletterna som din fru har hämtat ut på sjukhusapoteket varje vecka i ditt namn – är helt livsavgörande. Hon nämnde att hon sett till att du fått i dig dem varje morgon utan undantag. Du har väl tagit dina piller under resan?”

Franks hjärta stannade i bröstet. En isande, bottenlös fasa svalde honom hel.

De små, oskyldiga vitaminerna. Den lilla asken Rebecca så omsorgsfullt hade lagt ner i hans resväska. Hennes kalla, nästan oberörda röst i hallen som plötsligt ekade i hans kranium: Det finns många konstiga virus, Frank. Var försiktig med vad du äter och vart du går. Kom inte hem med en obotlig sjukdom. Det skulle vara hemskt om du blev sjuk helt ensam.

“Vänta,” flämtade Frank, paniken stegrades i hans bröst tills han knappt fick luft. “De… de vitaminerna hon gav mig… var det min medicin?”

“Frank, det är inga vitaminer. Det är tung, aggressiv och riktad medicinsk behandling. Om du avbryter den kuren under mer än tjugofyra timmar, särskilt i detta volatila skede, accelererar viruset explosionsartat. Dessutom,” läkarens röst blev ännu mörkare och mer anklagande, “är du otroligt smittsam utan medicineringen i blodet. Alla former av oskyddad, intim kontakt med en annan människa innebär en nästan hundraprocentig risk för överföring. Rebecca försäkrade mig om att ni hade sovit i separata rum och undvikit all fysisk kontakt sedan dina första okända symptom började för ett halvår sedan. Du har väl inte utsatt någon annan för detta, Frank?”

I exakt det ögonblicket slutade vattnet i duschen att rinna. Den tunga badrumsdörren i frostat glas öppnades och Brittney klev ut i vardagsrummet, insvept i en fluffig vit handduk, fuktig, rosig och brett leende.

“Vem pratar du med, älskling?” frågade hon med en mjuk, kurrande röst, ovetande om den katastrof som just briserat.

Frank stirrade på henne med uppspärrade ögon. Hennes vackra ansikte, hennes unga hud, hennes hela framtid. Han insåg med en förkrossande våg av fasa exakt vad han hade gjort. Och värre än så – han insåg den fulla vidden av vad Rebecca hade planerat.

Rebecca visste.

Hon hade vetat hela jävla tiden. Hon visste om Brittney, hon visste om det hemliga semesterhuset som hon i själva verket ägde, och hon kände till hans djupaste brister. Hon hade gett läkaren hans hemliga telefonnummer, ett nummer han köpt kontant i en gränd. Hon hade maskerat hans livsviktiga och avgörande medicin som “dagliga vitaminer” och sedan skickat iväg honom med dem – men inte utan att först subtilt trigga hans trotsighet. Hon hade lagt ansvaret, och hans fullständiga undergång, helt i hans egna, arroganta händer.

Och Frank hade spelat sin roll perfekt. I sin oändliga hybris hade han inte tagit en enda av de där “vitaminerna” sedan han lämnade huset. Han tyckte att han var för frisk, för manlig, för oövervinnerlig, och ville inte bli påmind om sin frus tråkiga rutiner när han njöt av sin oändliga frihet med sin älskarinna.

Han hade vandrat blint in i fällan. Han hade förstört sig själv, och han hade just dragit ner Brittney i samma oåterkalleliga avgrund.

Han avslutade samtalet utan ett ord. Telefonen föll ur hans skakande händer och krossades mot det hårda stengolvet.

Brittneys mjuka leende försvann omedelbart när hon såg hans ansiktsuttryck. “Frank? Vad är det som händer? Du är helt kritvit i ansiktet. Har någon dött?”

Han kunde inte förmå sig att tala. Han kunde bara stirra på henne med en blick fylld av skräck och ånger. När tystnaden i rummet blev så kompakt att den nästan var outhärdlig, fylldes den plötsligt av ett lågt, mekaniskt klickande ljud, följt av ett svagt statiskt brus.

Från dolda högtalare, integrerade osynligt i takets minimalistiska design, ekade en röst som skar genom luften som en rakkniv.

“Hej, Frank.”

Det var Rebecca. Hennes röst var övernaturligt lugn, kristallklar och fullkomligt isande.

Brittney skrek till och backade snabbt mot väggen, panikslagen av den plötsliga, omöjliga närvaron av Franks fru i deras hemliga rum. “Vad fan är det där?! Vem är det som pratar?!”