De slingrande vägarna som ledde bort från staden kändes som en triumfväg för Frank. Varje kilometer som lades mellan honom och Rebeccas naiva, intetsägande leende fick honom att andas lite l

“Lugna ner dig, Brittney,” sa Rebeccas röst från taket. “Jag har sett och hört allt ni har haft för er sedan ni klev över tröskeln. Ni har verkligen gjort er hemmastadda i min fastighet. Jag hoppas genuint att ni har njutit av de första dagarna, för det blir inga fler.”

“Rebecca…” Franks röst var bara en bruten, rosslande viskning. Han sjönk långsamt ner på knä på golvet, bröstet hävdes våldsamt av en annalkande panikattack. “Vad har du gjort?”

“Jag? Jag har inte gjort någonting alls, Frank,” svarade hon milt, nästan roat. “Jag spelade bara min tilldelade roll som den stöttande, ovetande hustrun till perfektion. Du är den som ljög. Du är den som bedrog. Och allra viktigast… du är den som valde att strunta i dina ‘vitaminer’ när du trodde att ingen såg på.”

Brittney, som nu skakade okontrollerat, tittade vilt mellan takhögtalarna och Frank på golvet. “Frank, vad pratar hon om?! Vilka vitaminer? Vad händer?!”

“Jag föreslår att du sätter dig ner, Brittney,” ekade Rebecca. “Din fantastiska, framgångsrika älskare har precis fått veta att han bär på en kronisk, mycket smittsam och obotlig sjukdom. En liten souvenir han förmodligen drog på sig under en av sina många så kallade ‘konferenser’ i Miami förra året med den där modellen han trodde att jag inte kände till. Jag fick veta allt när kliniken ringde hem av misstag och sökte honom. Han var för upptagen med att spela alfahanne och planera er resa för att ens svara när läkaren ringde. Så jag tog hand om det. Som jag alltid gör. Jag såg till att han fick sin bromsmedicin i form av de där kosttillskotten jag tvingade i honom varje morgon.”

“Nej…” Brittneys ögon fylldes snabbt av tårar som rann nerför hennes kinder. Hon stirrade på Frank, som inte vågade möta hennes blick. Hans totala tystnad var ett förkrossande, tveklöst erkännande.

“Men Frank är en fruktansvärt arrogant man,” fortsatte Rebecca obarmhärtigt, varje ord var uträknat och slipat. “Jag visste att om jag gav honom en oansenlig ask med piller till er lilla kärlekssemester, skulle han tycka att han stod över dem. Han ville ju inte vara kopplad till mig på något sätt härute. Så jag gav honom valet. Han slutade ta dem frivilligt. Han lät viruset bryta ut och bli aktivt. Och nu har han bjudit in dig till sin mardröm.”

Brittney föll ner på golvet och började gråta hysteriskt. Hon slog sina knutna händer mot Franks axlar och skrek glåpord och anklagelser, men Frank var helt paralyserad. All hans makt, hans rikedom, hans känsla av absolut kontroll – allt var borta i ett enda slag. Det hade pulvriserats av kvinnan han trott sig kunna dominera och lura i evighet.

“Och nu, min kära, före detta make, kommer konsekvenserna av dina handlingar,” sa Rebecca. “Medan ni var upptagna med att vältra er i mina lakan här, har jag varit upptagen jag också. De oklippta videofiler som spelats in från alla vinklar i detta hus under de senaste fyra dagarna har redan distribuerats. Din styrelse, dina största investerare, dina viktigaste kunder och inte minst Brittneys familj – de har alla fått en högupplöst länk som visar exakt hur du hanterar företagets resurser, din arbetstid och ditt moraliska omdöme. Du är sparkad med omedelbar verkan, Frank. Dina konton är frysta i väntan på utredningen. Du är ekonomiskt ruinerad.”

Frank slöt ögonen och kände en tår leta sig nerför kinden. Det var värre än någon mardröm han någonsin kunnat föreställa sig.

“Men det är naturligtvis inte allt,” fortsatte hon, och nu var hennes tonfall olycksbådande mjukt. “Doktor Arvidsson kommer att underrätta hälsomyndigheterna om att du medvetet – åtminstone i lagens och deras ögon, eftersom du tog med dig medicinen men valde att undanhålla den – har spridit en farlig smittsam sjukdom. Det finns lagar mot sådant, Frank. Grova lagar som ger långa fängelsestraff.”

Ljudet från högtalarna tystnade för ett långt, plågsamt ögonblick. Bara Brittneys hulkande, djuriska snyftningar ekade i den enorma, lyxiga stugan.

“Din resväska står kvar där du ställde den,” sa Rebecca till slut. “Mitt absolut bästa råd till er båda är att ni sätter er i bilen och åker till närmaste infektionsklinik direkt. Du har inte många timmar på dig innan den riktiga smärtan börjar, Frank. Vad gäller skilsmässopappren och överlåtelsen av alla dina tillgångar, de väntar på dig där hos läkaren. Jag har tagit allt, Frank. Precis allt. Och det vackraste av allt är att du gav det till mig helt frivilligt.”

“Rebecca, snälla,” grät Frank, hans röst bröts och dränktes i en oändlig förtvivlan. “Snälla, jag ber dig, gör inte så här mot mig. Vi kan prata om detta. Jag älskar dig, jag svär. Förlåt mig!”

Ett kort, torrt och fullständigt känslolöst skratt hördes från högtalarna.