Melanies grepp stramades åt.

Dana lutade sig närmare.

Lobbyns brus suddades ut.

Mannen sa: “Ni hittade Harborline. Ni hittade Vantage North. Ni hittade trustspåret.”

Melanie sa ingenting.

“Men Caldwell är inte pengar.”

Hennes mun blev torr.

Uppringaren drog efter andan en gång.

“Caldwell är en person.”

Melanie slutade röra sig. Dana viskade: “Sätt den på högtalartelefon.”

Melanie gjorde det.

Uppringaren fortsatte.

“Och om Grant når henne innan ni gör det, kommer hon inte att överleva natten.”

Linjen bröts.

I tre sekunder fortsatte domstolsbyggnaden att röra sig runt Melanie som om världen inte precis spruckit upp.

Sedan vibrerade telefonen igen.

Ett SMS.

Inga ord.

Bara ett fotografi.

En liten flicka, kanske elva år gammal, stående bredvid en vit sjukhussäng.

Mörkblont hår.

Grå ögon.

Ett litet guldgult födelsemärke under hennes vänstra öra.

Melanie kände till det födelsemärket.

För att Grant hade exakt ett sådant.

Under fotot fanns en adress.

Och fyra ord.

DIN MAN HAR EN DOTTER.