Dana sa: “Ers nåd, vi förnyar också vår begäran om exklusiv tillgång till Harborlines hyresavtal och byggnadens betalningshistorik.”

“Beviljas.”

Adrian sa: “Ers nåd—”

“Avslås.”

Dana sa: “Och temporärt återställande av fru Whitmores hushållskonto.”

“Beviljas.”

Adrian sa: “Det kontot begränsades på grund av—”

Domare Hayes tittade på honom.

Han tystnade.

“Beviljas,” upprepade domaren.

Melanie kände ingen triumf.

Bara en lossning i revbenen.

Inte för att hon behövde Grants pengar.

För att han ville att hon skulle känna sig fångad vid en apoteksdisk.

Och nu, inför alla, hade fällan namngivits.

Domare Hayes fortsatte.

“Herr Whitmore kommer också att producera all kommunikation med fröken Vanessa Pike, Thomas Pike, Vantage North Consulting och alla relaterade entiteter inom sju dagar.”

Vanessas huvud snappade upp.

“Min kommunikation?”

Domare Hayes vände sig till henne.

“Företräds ni av advokat, fröken Pike?”

Vanessa frös.

“Jag—nej.”

“Då föreslår jag att ni skaffar juridisk hjälp innan ni talar mer i min rättssal.”

Vanessa satte sig tillbaka som om stolen försvunnit under henne.

Det var den tredje mini-utdelningen.

Hon hade kommit in som dekoration.

Hon hade blivit bevismaterial.

Grants ömhet var borta nu.

Han var ren matematik.

Melanie såg honom räkna ut Vanessas användbarhet.

Sedan Patricias.

Sedan Adrians.

Sedan, sist, Melanies.

Han förstod fortfarande inte att hon inte längre var en del av hans ekvation.

Domare Hayes fastställde nästa förhandlingsdatum.

18 december.

Tre veckor.

Tillräckligt länge för att dokument ska dyka upp.

Tillräckligt kort för att lögner ska få panik.

När förhandlingen avslutades rörde sig Grant inte omedelbart.

Inte heller Melanie.

Deras advokater samlade in papper.

Läktaren prasslade.

Vaktmästaren öppnade dörren.

Vanessa reste sig först.

“Grant,” viskade hon.

Han ignorerade henne.

Patricia rörde vid hans axel.

Han ryckte av henne.

Adrian böjde sig ner och talade snabbt nära hans öra.

Grant stirrade över mittgången.

På Melanie.

Till slut log han.

Mjukt.

Privat.

Som en make som betraktar sin fru över ett middagsbord med levande ljus.

Melanies mage drog ihop sig.

Han formade tre ord med läpparna.

Inte argt.

Inte högt.

Inte ens dramatiskt.

Du missade en.

Sedan gick han ut.

Dana såg Melanies ansikte förändras.

“Vad?”

Melanie reste sig långsamt.

“Vad är det?”

Melanie tittade mot dörren där Grant försvunnit.

“Han tror att jag missade något.”

Danas uttryck skärptes. “Gjorde du det?”

Melanie svarade inte.

För det fanns en sak.

En fil hon inte hade hittat.

Ett överföringsmönster hon inte kunde förklara.

Ett låst skåp i Grants privata kontor som inte matchade någon nyckel på hans ring.

Ett namn som ständigt dök upp i fragment, aldrig tillräckligt länge för att identifiera.

Caldwell.

Ibland i ett memo.

Ibland i en förkortning för leverantörer.

Ibland i ämnesraden på ett raderat e-postmeddelande som återställts av Danas utredare.

CALD.

C-Well.

Projekt Caldwell.

Grant hade aldrig använt ordet framför henne.

Men han hade en gång sagt det i sömnen.

Melanie hade varit vaken bredvid honom, stirrande i taket klockan 02:17.

Han hade vänt ansiktet in i kudden och viskat: “Caldwell måste förbli begravt.”

Då trodde hon att det var en klient.

Nu var hon inte säker på att det var ett företag.

Dana rörde vid hennes arm.

“Melanie.”

Melanie såg på henne.

“Jag måste till kontoret.”

“Absolut inte. Domstolsbeslutet är färskt. Vi gör allt genom rätt kanaler.”

“Grant väntar inte på rätt kanaler.”

Dana sänkte rösten.

“Då agerar vi juridiskt snabbare. Inte vårdslöst.”

Melanie tittade mot korridoren igen.

Vanessa stod nära hissen, grälade med någon i telefonen.

Patricia hade försvunnit.

Grant var borta.

Säkerhetskonsulten var också borta.

Det var viktigt.

Melanie sa: “Mannen vid dörren. Säkerhetskonsulten. Vem anlitade honom?”

Dana rynkade pannan. “Jag antog Grant.”

“Det gjorde jag också.”

“Varför?”

“För att Grant tittade på honom innan han ljög.”

Dana vände sig mot hissen.

Mannen syntes inte till någonstans.

Dana sa: “Följ med mig. Nu.”

De gick mot trapphuset istället för hissen.

Dana rörde sig snabbare än hon såg kapabel ut till.

Melanie följde efter.

Trapphuset doftade av betong och regnblöta kappor.

Dana tog fram sin telefon.

“Jag ringer min utredare.”

“James?”

“Ja.”

“Han skulle bevaka domstolsbyggnadens ingång?”

“Det var meningen.”

De gick ner två våningar.

Danas samtal gick till röstbrevlådan.

Hon försökte igen.

Röstbrevlåda.

Melanie kände något kallt öppnas bakom sina revben.

Dana stannade på avsatsen.

“James svarar alltid under förhandlingar.”

“Kanske är han i parkeringsgaraget.”

Dana tittade på henne.

Ingen av dem sa det uppenbara.

De knuffade sig genom dörren på bottenvåningen in i domstolsbyggnadens lobby.

Säkerhetskontroller.

Metalldetektorer.

Våta paraplyer.

Människor som rörde sig genom sorg i vanliga skor.

Dana skannade rummet.

Ingen James.

Ingen Grant.

Ingen säkerhetskonsult.

Melanies telefon vibrerade.

Okänt nummer.

Hon såg på Dana.

Dana nickade en gång.

Melanie svarade.

Ingen hälsning.

Bara andning.

Sedan en mans röst.

Låg.

Bekant, men inte tillräckligt.

“Fru Whitmore?”

“Vem är det?”

“Ni känner inte mig.”

“Varför ringer ni då?”

“För att er man är på väg att förstöra det enda beviset som betyder något.”