”Ni förstörde er själva”, sa Mara och vände sig om mot dörren. ”Om du någonsin sätter din fot på min mark igen, eller närmar dig mina barn, ringer jag polisen.”

När Mara stängde dörren och låste den, kände hon en enorm lättnad. De demoner som hade plågat henne sedan Richards död var äntligen maktlösa.

Men vad Mara inte visste var att Celeste hade talat sanning om en sak: Harold var desperat. Och en desperat man med mycket att förlora är en farlig man.

Kapitel 5: Eld och askas natt

Rättegången för bedrägeriet var bara dagar bort. Harold satt i sitt mörka arbetsrum i lägenheten, omgiven av tomma whiskyflaskor och papper. Hans liv i frihet räknades nu i timmar. Han visste att rättegången skulle sluta med en fällande dom; bevisen Mara hade samlat var för starka. Han skulle förlora allt.

Om han skulle falla, tänkte han i sitt alkoholindränkta vansinne, skulle hon falla med honom.

Vance Logistics hade en central terminal i stadens utkant, en enorm anläggning där miljontals dollar i gods lagrades innan distribution. Om den terminalen brann ner, skulle företaget ställas inför massiva stämningar från kunder för förlorat gods. Även med försäkringar skulle det ta år att bygga upp, kunder skulle fly, och Mara skulle ruineras. Det var Harolds sista, sjuka hämnd.

Det var fredag natt. Mara hade precis lagt barnen och satt i vardagsrummet med en kopp te när hennes telefon ringde. Det var företagets säkerhetschef, Miller.

”Fru Vance, jag ber om ursäkt för att jag ringer så sent”, sa Miller, som lät spänd. ”Men larmet på terminal tre gick precis. Det var inte inbrottslarmet, det var ett lokalt felmeddelande på en av de yttre portarna. Jag skickade en vakt för att kolla, men han svarar inte på radion.”

En kall kår gick längs Maras ryggrad. Allt annat kanske hade varit ett sammanträffande, men inte när det gällde Harold.

”Ring polisen direkt, Miller. Och brandkåren. Jag är på väg.”

”Fru Vance, det kan vara farligt, låt polisen—”

Mara hade redan lagt på. Hon väckte den äldsta dottern, Sarah, och sa åt henne att låsa alla dörrar och inte släppa in någon. Sedan kastade hon sig i bilen och körde mot terminalen.

När Mara svängde in på industriområdet, såg hon ingen eld än. Byggnaderna låg tysta i mörkret. Hon körde fram till grindarna. Vakthuset var tomt, dörren stod på glänt. Mara parkerade en bit bort och klev ur. Hon kände hur hjärtat bultade i bröstet. Hon hade ingen plan, hon var ingen polis, men det här var hennes mans arv.

Hon rörde sig i skuggorna längs den enorma lagerbyggnaden. Vid port tre såg hon att hänglåset var avklippt med en bultsax. Inifrån byggnaden hördes ljudet av klirrande glas och lukten av bensin nådde hennes näsborrar.

Mara klev försiktigt in i den dunkla hallen. Endast nödbelysningen var på. Längre fram, bland tornen av pallar med elektronik, kläder och maskindelar, rörde sig en skugga.

Det var Harold. Han höll en dunk bensin i ena handen och hällde vätskan över en hög med kartonger. I den andra handen höll han en tändare. Han stank av sprit.

”Harold”, sa Mara. Hennes röst ekade i den tomma hallen.

Han ryckte till och vände sig om, tappade nästan dunken. När han såg henne sprack hans ansikte upp i ett groteskt, galet leende.

”Mara”, väste han. ”Du kom. Perfekt. Du kan titta på när allt din älskade Richard kämpade för brinner upp. Det är mitt företag. Om jag inte kan ha det, ska ingen ha det.”

”Richard byggde upp det efter att du körde det i botten”, svarade Mara lugnt, fast hennes händer skakade. Hon tog ett långsamt steg framåt. Någonstans i fjärran hördes ljudet av sirener närma sig. Hon måste vinna tid. ”Om du gör det här, Harold, är det inte bedrägeri längre. Det är mordbrand. Det ger tjugo år, inte fem.”

”Jag har inget kvar att förlora!” skrek han, rösten bröt sig av ilska och tårar. ”Du tog min fru ifrån mig! Du tog mina pengar! Du tog min stolthet!”

”Nej”, sa Mara och hennes blick var stenhård. ”Jag skyddade bara mina barn från ett monster. Släpp tändaren, Harold.”

”Gå åt helvete!” Han höjde handen för att snurra på tändarens hjul.

Men innan han hann tända, svepte plötsligt det bländande ljuset från en polishelikopter in genom fönstren högst upp i taket, och ett öronbedövande muller fick marken att vibrera. Harold blev distraherad och tappade koncentrationen i en sekund.

Mara tvekade inte. Hon rusade fram, fick tag i en tung brandsläckare som hängde på en pelare bredvid henne, och svingade den med all kraft mot Harolds arm.

Med ett vrål av smärta tappade Harold tändaren. Den föll oskadlig till det bensinindränkta betonggolvet, oaktiverad. Mara backade snabbt.

I samma ögonblick slogs portarna upp av insatsstyrkan. Sirenerna tjöt utanför. Tio poliser med dragna vapen rusade in i hallen.