Den största kunden, Brenner Industries, var tveksam. Ägaren, Arthur Brenner, hade respekterat Richard, men han var en pragmatisk affärsman. Han hade bokat ett möte med Mara för att ”diskutera framtiden”.

På måndagen klev Arthur Brenner in på Maras kontor. Han var en massiv man med ett vänligt men bestämt ansikte.

”Fru Vance”, började han och slog sig ner. ”Jag ska vara ärlig. Jag gillade Richard. Men jag driver ingen välgörenhet. Harold har varit i kontakt med mig. Han säger att du har likviditetsproblem och att ni inte kommer att kunna hantera våra transporter nästa kvartal. Han erbjöd mig ett bättre avtal genom ett annat företag han har intressen i.”

Mara kände ilskan blossa upp, men hon höll ansiktet neutralt. Harold försökte stjäla hennes kunder och flytta dem till sina kumpaner.

”Herr Brenner”, sa hon lugnt och sköt en mapp över bordet till honom. ”Harold Vance är desperat. Han är under brottsutredning och han försöker rädda sitt eget skinn genom att förstöra min mans livsverk. Det är sant att vi hade en tillfällig kris. Men om du tittar i den där mappen, ser du min omstruktureringsplan. Jag har skurit bort de onödiga utgifterna – utgifter som finansierade Harolds lyxliv – och vi har nu en starkare kassareserv än på fem år.”

Brenner öppnade mappen. Hans ögon flög över kalkylerna och diagrammen. Som erfaren affärsman kände han igen en briljant finansiell strategi när han såg en.

”Detta är… imponerande”, mumlade han. ”Det var du som gjorde de här beräkningarna?”

”Innan jag blev mamma var jag senior revisor på Deloitte”, svarade Mara. ”Richard var hjärtat i detta företag, men jag var alltid hjärnan bakom siffrorna. Om du stannar hos oss garanterar jag inte bara att dina leveranser sker i tid; jag sänker dina transportkostnader med fyra procent tack vare våra nya, optimerade rutter.”

Brenner tittade på henne länge. Sedan skrattade han, ett djupt, mullrande skratt. ”Harold sa att du var en hysterisk, gråtande änka. Han kunde inte ha haft mer fel. Vi stannar, Mara. Och jag ska personligen ringa de andra klienterna han försökt sno och berätta vad jag tycker om hans metoder.”

Mara log. Schackmatt.

Kapitel 4: Råttan i hörnet

Tre månader gick. Vance Logistics stabiliserades. Men hemma hos Harold och Celeste drog snaran åt sig.

Celestes värld hade rasat samman. Utan företagets pengar kunde hon inte upprätthålla sin fasad. Hennes ”vänner” i de exklusiva countryklubbarna vände henne ryggen när ryktena om åtalet spreds. Banken hade fryst flera av deras konton i väntan på rättegången. Deras stora hyreslägenhet, som de flyttat till efter att ha blivit utkastade från familjehuset, kändes som ett fängelse.

En kväll, när regnet öste ner på ett sätt som påminde Mara om den dagen hon blev utslängd, ringde dörrklockan.

Noah, som satt i vardagsrummet och läste, reste sig direkt. ”Jag öppnar, mamma.”

Mara, som lagade mat, hörde hur ytterdörren öppnades. Sedan hörde hon Noahs röst, spänd och fientlig. ”Vad gör du här?”

Mara torkade händerna och gick ut i hallen. Där, droppande av regn och utan paraply, stod Celeste. Hennes annars oklanderliga hår låg klistrat mot pannan, hennes dyra kappa var genomblöt och mascaran hade runnit längs kinderna. Hon såg ynklig ut.

”Mara”, snyftade Celeste när hon fick syn på henne. ”Snälla. Jag måste prata med dig.”

”Gå in i köket, Noah”, sa Mara lågt, utan att släppa Celeste med blicken.

”Men mamma…”

”Nu, Noah. Det är okej.”

När sonen gått, klev Mara ut på verandan och drog igen dörren bakom sig så att barnen inte skulle höra. Hon bjöd inte in Celeste.

”Vad vill du, Celeste?”

”Det är Harold”, sa Celeste och grät öppet. ”Han är som förbytt. Rättegången börjar om två veckor och advokaterna säger att han kommer att få fängelse. Pengarna är slut, Mara. Han skriker, han kastar saker… jag är rädd för honom.” Hon sträckte ut en darrande hand mot Mara. ”Du måste hjälpa mig. Jag är din familj. Vi är farmor och…”

”Säg inte det ordet”, avbröt Mara med en röst kall som is. Hennes ögon flammade. ”Du förlorade rätten att kalla dig familj den dagen du stod bredvid din man och skrattade när han kastade mina sex barn i leran. Den dagen min dotter hade 40 graders feber och du kallade dem för bördor.”

”Jag hade inget val!” grät Celeste desperat. ”Harold tvingade mig! Du vet hur han är!”

”Du hade ett val. Du valde pengarna och fasaden framför din egen sons barn.” Mara granskade kvinnan framför sig och kände inget annat än avsky. ”Du är inte här för att du ångrar dig, Celeste. Du är här för att skeppet sjunker och du vill ha en livbåt. Men det finns ingen plats för dig här.”

Celestes uttryck förändrades. Sorgen försvann och ersattes av en ful, desperat ilska. ”Du förstörde oss! Vi var respekterade!”