De kallade henne en värdelös föräldralös och jagade bort henne i närvaro av hennes älskare, men de visste inte vem som skulle komma och hämta henne den natten.

DEL 2: EKOT AV ETT FALL OCH ETT NYTT IMPERIUM

Kapitel 1: Ruinens bittra smak

De första veckorna efter den ödesdigra kvällen var som en lång, plågsam mardröm för Sebastián Rivas. Varje morgon vaknade han i den lilla, fuktiga lägenhet han hade tvingats hyra i en förort till staden, och för en bråkdel av en sekund trodde han att han fortfarande befann sig i Santa Fe. Men lukten av mögel och ljudet av den dånande trafiken utanför fönstret drog honom brutalt tillbaka till verkligheten.

Hans fall hade inte varit en långsam nedgång; det hade varit ett fritt fall från en skyskrapa. Efter att Arturo Salcedo, chefsjuristen för Grupo Almena, hade överlämnat bevisen till hans arbetsgivare, spreds nyheten i finansvärlden som en löpeld. Sebastián var inte bara avskedad; han var paria. När han försökte ringa sina gamla kontakter – de män han hade bjudit på dyra luncher och spelat golf med – möttes han antingen av en telefonsvarare eller kalla avvisanden. “Tyvärr, Rivas, vi befinner oss i ett känsligt läge,” var standardsvaret. Sanningen var att ingen vågade associeras med mannen som hade bedragit och förnedrat arvtagerskan till Grupo Almena.

Rättsprocesserna hopade sig. Företaget han hade arbetat för stämde honom på de förskingrade miljonerna. Eftersom alla hans tillgångar – bilarna, bankkontona, klockorna – hade varit knutna till företaget eller frysta av domstolen, hade han ingenting kvar. Han tvingades sälja sina sista designerkostymer till en andrahandsbutik bara för att ha råd med mat.

En regnig tisdag försökte han söka upp Renata. Han visste att hon hade flyttat in hos en väninna i La Condesa. Han stod utanför porten, genomblöt och skakande, när hon kom ut klädd i en trenchcoat och med en ny Hermès-väska över armen, i sällskap med en äldre, gråhårig man i skräddarsydd kostym.

“Renata!” ropade Sebastián och tog ett steg framåt.

Hon stannade upp, och hennes blick fästes på honom. Det fanns ingen medlidande i hennes ögon, bara en kall, beräknande avsmak. Den äldre mannen tittade frågande på henne. “Vem är det där, min kära?” frågade han. “Ingen,” svarade Renata med isande röst. “Bara en tiggare som brukade tro att han var någon. Låt oss gå, Roberto.” Hon gick förbi honom utan att ens vända på huvudet. Sebastián stod kvar i regnet och kände hur den sista gnistan av hans forna stolthet släcktes. Den kvinna han hade förstört sitt äktenskap för, den kvinna han hade trott representerade hans “nivå”, hade kasserat honom snabbare än han hade kasserat Melina.

Kapitel 2: Skuggor från societen

För Doña Beatriz var fallet om möjligt ännu mer förödmjukande. Hennes identitet hade varit helt och hållet uppbyggd kring yta, rykten och exklusivitet. Hennes boutiquer på Avenida Masaryk hade varit hennes tempel. När banken beslagtog lokalerna och spärrade hennes konton, försökte hon desperat hålla skenet uppe. Hon bjöd in sina väninnor från societen till te i sitt hem, i tron att de skulle erbjuda lån eller åtminstone sympati.

Istället fann hon sig totalt isolerad. Väninnorna, som alla hade sett Melinas sändning på nationell tv, drog sig undan. De visste att Beatriz hade behandlat Grupo Almenas vice ordförande som en tjänsteflicka. Ingen ville riskera att hamna på Almena-gruppens svarta lista.

Beatriz tvingades sälja sitt hem. Sedan sina möbler. Till slut satt hon i en liten lägenhet, omgiven av oöppnade räkningar och stämningsansökningar, och polerade de få smycken hon hade kvar för att sälja dem till pantbanken.

När Sebastián en dag kom för att hälsa på henne, utbröt ett bittert bråk. “Allt är ditt fel!” skrek Beatriz och kastade en porslinskopp i väggen. “Om du bara hade kunnat hålla dina byxor stängda! Om du hade behandlat henne med lite respekt framför mig, hade vi suttit på toppen av världen nu!” “Min fel?!” röt Sebastián tillbaka. “Du kallade henne städerska! Du tvingade henne att servera dig kaffe under julmiddagarna medan du skrattade åt henne! Du hatade henne för att hon var fattig, och nu hatar du mig för att jag lyssnade på dig!” Det fanns ingen kärlek kvar i rummet. Bara två trasiga människor som insåg att de var arkitekterna bakom sitt eget helvete.

Kapitel 3: Styrelserummet

Medan Rivas-familjen sjönk ner i obskuritet, steg Melina Aranda Almena fram i ljuset. Att ta över rollen som verkställande vice ordförande för Mexikos mäktigaste investeringskonglomerat var ingen enkel uppgift, ens för Don Ernestos dotter.

Styrelserummet på 40:e våningen i Almena-skrapan dominerades av äldre män i dyra kostymer, män som hade arbetat med hennes far och som såg på henne med en blandning av respekt för hennes efternamn och djup skepsis för hennes ålder och kön. De hade hört ryktena: flickan som lekte fattig i fem år. Vissa trodde att hon var instabil. Andra trodde att hon var svag.