De kallade henne en värdelös föräldralös och jagade bort henne i närvaro av hennes älskare, men de visste inte vem som skulle komma och hämta henne den natten.
DEL 1
“Jag behöver dig inte längre.” Skriv under och gå innan imorgon.
Sebastián Rivas lade dokumentet på marmorbordet som om han kastade ett enkelt kvitto. Han skrek inte. Han bad inte om ursäkt. Han hade inte ens anständigheten att se på hennes skuld.
Sittande mittemot honom i matsalen i denna lyxiga Santa Fe-lägenhet höll Melina blicken fäst vid de vita lakanen.
Skilsmässoavtal.
Vid hans sida stod Renata, hans älskarinna, en ung kvinna i röd klänning, med långa naglar och ett triumferande leende som hon inte försökte dölja. Hon hade en hand på Sebastiáns arm, som för att markera hans revir.
Sittande i soffan betraktade Doña Beatriz, Sebastiáns mamma, scenen med kall tillfredsställelse.
“Äntligen gör du rätt val, son,” säger han och justerar pärlorna runt halsen. “Den här flickan är inte gjord för den här familjen. Hon har inte ens ett efternamn. »
Melina svarade inte.
Ordet “familjenamn” strök mot hans bröst som ett gammalt ärr.
Hon hade förlorat sina föräldrar vid sex års ålder i en bilolycka på vägen till Puebla. Hon växte upp med avlägsna släktingar, i lånade rum, omgiven av vuxna som pratade om henne som om hon vore en börda.
Därför, när Sebastian dök upp i hennes liv och lovade henne att hon aldrig skulle vara ensam igen, trodde hon på honom.
Han trodde för mycket på det.
“Titta inte på mig så där,” sa Sebastian och lutade sig tillbaka i stolen. “Vi har pratat om det förut. Min framtid kräver en presentabel kvinna. Renata vet hur man gör det i min miljö. Du… Du har alltid varit en tacksam föräldralös. »
Renata skrattade.
“Åh, förlåt, Melina, men ärligt talat var det bara en tidsfråga. En man som Sebas skulle inte kunna stanna hos någon som inte bidrar med något i hans liv för alltid.
Doña Beatriz claqua la langue.
“Hon kunde inte ens ge honom några barn.” Fem års äktenskap för ingenting. Så mycket sorg, så mycket lidande, men vad är poängen med en respektabel familj?
Sébastien sköt en fjäder mot Mélina.
— Suck. Jag ger dig 20 000 pesos så att du kan hitta ett litet rum. Säg inte att jag är en dålig person.
Melina tittade upp.
Alla tre förväntade sig tårar.
De förväntade sig böner.
De förväntade sig att se henne kollapsa, som de sett henne göra så många gånger i tystnad när Sebastián kom och luktade på någon annans parfym eller när Beatriz skickade henne för att servera kaffe vid familjesammankomster som om hon vore en anställd.
Men den natten fanns det ingen rädsla i hans ögon.
En märklig lugn, helt enkelt.
Han tog pennan.
Han tecknade.
Bläcket passerade genom pappret utan att darra.
Sebastian blinkade, förbryllad. Renata slutade le för ett ögonblick. Doña Beatriz rynkade pannan, obekväm med oväntad värdighet.
Melina gav tillbaka bladen till dem.
“Som du vill,” sa hon mjukt. “Den här lilla föräldralösa flickan kommer att försvinna.”
Sebastian brast ut i skratt.
“Var inte tuff, min kära. Om tre dagar ringer du mig från en lastbilschaufförs rastplats och ber mig låta dig komma tillbaka. »
“Eller från ett vandrarhem,” tillade Renata, road.
Doña Beatriz reste sig med grym elegans.
“Jag ska städa allt imorgon.” Jag vill inte att din fattigdomslukt ska dröja kvar i det här huset.
Melina reste sig och gick till sovrummet.
I garderoben var hans resväskor redan redo.
Inte för att Sebastian hade tagit henne på sängen.
Utan för att hon redan visste det.
Jag kände Renata.
Jag kände till hotellen i Polanco.
Jag var medveten om de falska fakturorna som fakturerades till företaget.
Jag var medveten om mutorna som betalats i samband med Reforma-ombyggnadsprojektet.
Och hon visste något som ingen av dem hade föreställt sig: våningen de gick på, lönen Sebastián skröt om, och Doña Beatriz butik berodde på ett eller annat sätt på den grupp företag hon hållit hemliga i åratal.
När jag höll på att lägga undan den sista tröjan öppnades dörren plötsligt.
Sebastian kom in, med ett glas whisky i handen. Renata följde efter honom, klamrade sig fast vid hans rygg. Doña Beatriz kikade också in, ivrig att bevittna den sista förödmjukelsen.
“Titta på det här,” sa Sebastian. “Så lydig hon är! När de jagar henne rör hon sig snabbt. »
“Ta allt,” säger Renata. “Den här kammaren behöver en nystart. Jag tar med mina kläder imorgon. »
Melina stoppar giltigheten.
“Oroa dig inte. Jag tar med mig alla mina saker ikväll.
Sebastian slutade skratta.
“I-kväll?” Och vart ska du? Ingen väntar på dig utanför.
Melina log då.
“Du tror det.
La sonnettte à retenti.
Skarp.
Sec.
Alla tre stod orörliga.
“Vem i helvete kommer vid den här tiden?” muttrade Sebastian.
