Av regissören Carmen, som flätat hennes hår på hennes tionde födelsedag och ingen hade kommit för att se henne.

När hon öppnade ögonen hade lugnet försvunnit.

“Då kommer det inte längre vara en diskret utgång,” sade han. “Gå efter allt.”

Klockan 10:30 föll det första skottet.

Sebastians företag har omedelbart fått avbokning av finansieringen av Reforma Norte-projektet.

Klockan 11:15 avbröt tre stora leverantörer sina leveranser.

Vid lunchtid kallade VD:n in honom till sitt kontor med en fil full av bevis.

“Vad har du gjort, Rivas?” vrålade mannen. “Almena-gruppen drog inte bara tillbaka lånet. De lade fram bevis på att du debiterade hotellkostnader, smycken och middagar med din älskarinna till din yrkesverksamhet. Du fick också pengar från entreprenörer. »

Sébastien blev blek.

“Det är ett missförstånd.”

“Detta missförstånd kommer att kosta oss mer än 80 000 000 pesos.

Renata, som satt på hans kontor och väntade på att gå till lunch, slutade le när hon såg honom komma ut darrande.

“Vad hände?”

“De förstör oss.”

“Vi?” sa hon och tog ett steg tillbaka. “Nej, min älskling. Du. »

Hennes falska mjukhet kollapsade som billig sminkning i regnet.

“Jag samarbetade inte med dig för att hamna i skuld. Jag trodde du skulle bli regiondirektör, inte en fattig kille som blir stämd. »

Sebastian såg på henne med misstro.

“Ska du lämna mig nu?”

Renata tog sin väska.

“Ja, självklart. Vad ville du? En romans värdig en såpopera? Ärligt talat, Sebastián, det är pinsamt.

Han gick utan att säga adjö.

Klockan 02:20 ringde fru Beatriz gråtande.

Hans butik på Masaryk Avenue beslagtogs av banken. Dess konton har frysts. Hon ombads att betala tillbaka ett lån inom 30 dagar som hon förnyat tack vare falska dokument.

“Gör något!” ropade han. “Du är min framgångsrika son. Du känner viktiga personer. »

Sebastian höll telefonen med sin svettiga hand.

“Mamma…” Jag tror att allt kommer från Melina.

Det blev tyst.

Sedan ett hysteriskt skratt.

“Melina?” Den där pickupen? Vad som helst!

Men klockan 18 började alla finanskanaler i landet sända samma information.

Grupo Almena har officiellt presenterat sin nya verkställande vice president.

Melina dök upp på skärmen.

Marinblå kostym. Håret bakåtsutt. Rakt bakåt. Beslutsam blick.

Under den stod banderollen:

Melina Aranda Almena, arvtagerska och vice ordförande för Almena-gruppen.

Sébastien satte sig ner framför tv:n på sitt kontor.

Doña Beatriz, som kom rufsig och utan smink, täckte munnen.

“Nej… Det är inte möjligt.

Melina talade framför kamerorna.

I flera år levde jag utan att använda mitt efternamn för att veta vem som såg personen och vem som bara såg pengarna. Jag lärde mig en smärtsam sak: det finns människor som kallar “familje”-lätthet, “kärlek” för missbruk och “klass”-grymhet.

Sebastian slutade andas.

Det var för honom.

För hans mamma.

För alla.

“Från och med idag,” fortsatte Melina, “kommer Grupo Almena inte längre att arbeta med personer eller företag som förödmjukar, stjäl eller förstör andras värdighet för att känna sig överlägsna.

Doña Beatriz bröt ihop i gråt.

“Jag tvingade henne att servera kaffe till jul…” Jag kallade henne prostituerad…

Sébastien, med en frånvarande blick, mumlade:

“Jag sa till honom att han inte skulle överleva en enda dag utan mig.

Ironin bröt ner honom.

Det var han som inte kunde överleva en enda dag utan den osynliga kraft hon lagt under hans fötter.

I förtvivlan sprang han till högkvarteret för Almena-gruppen på Reforma Avenue. Han kom in i skrynklig kostym, utan slips, med röda ögon.

“Jag vill se min fru!” ropade han i hallen. “Jag är Melina Aranda Almenas make!”

Arturo Salcedo klev ut ur hissen.

“Ex-fru,” rättade han.

Sebastian stelnade till is.

“Nej. Jag rev sönder pappret. Jag gav inte tillbaka den.

Arturo tog fram en fil.

“Du rev sönder en kopia.” Originalet lämnades av i morse klockan 8:30. Skilsmässoförfarandet pågår redan, med stämningar för moralisk skada, förtal och hot mot barnhemmet.

Sebastian föll på knä.

“Låt mig se henne.” Snälla. Jag älskar honom.

Arturo såg på honom som man ser på någon som fortfarande inte förstår sitt straff.

“Han gillade henne inte när han trodde att hon var fattig. Han försvarade henne inte när hennes mamma förödmjukade henne. Han respekterade henne inte när hennes älskare retade henne vid sitt eget bord. Det du gillar nu är inte Melina. Det är efternamnet du just upptäckte. »

Sebastian började gråta.

“Säg att du är ledsen.” Säg till honom att jag hade fel. Säg till honom att jag kan förändras.

I det ögonblicket öppnades hissarna.

Melina lämnade omgiven av advokater.

Sébastien försökte närma sig, men säkerheten hindrade honom.

“Melina, snälla.” Mitt liv är över.

Hon såg på honom utan hat.

Det var det värsta.

Det fanns ingen kärlek längre, ingen ilska, ingen smärta.

Bara avståndet.

“Nej, Sebastian. Ditt liv tog inte slut för att du förlorade mig. Det slutade den dag du trodde att en person utan familj var mindre värd för dig än du.