Smärtan var omedelbar och vitglödgande. Daniel föll bakåt mot en kyrkbänk, geväret gled ur hans händer och skramlade över golvet. Han klamrade sig fast vid såret, kände hur det varma blodet pumpade ut genom flanellskjortan. Han försökte resa sig, men benen vägrade lyda.
Mannen i kostymen torkade bort blod från ett skärsår på kinden orsakad av stensplittret. Hans ögon var kalla, tomma på mänsklighet. Han klev långsamt över stengolvet mot Elena, som hade placerat sin kropp framför sin dotter, hennes ögon blixtrande av vilt hat.
“Ett tappert försök, doktorn,” sa mannen, ställde sig framför Elena och höjde pistolen igen. “Säg hejdå till din dotter, fru Rossi.”
Daniel låg på golvet, smärtan pulserade, världen snurrade. Men han vägrade låta detta bli slutet. Han tvingade sina ögon att fokusera, drog sig framåt med sin friska arm över det iskalla golvet. Hans hand slöt sig om det tunga mässingskorset som hade fallit från altaret under tumultet. Det var massivt, tungt som sten.
Precis när mannen skulle trycka av, kastade sig Daniel framåt och slog korset med all kraft han hade kvar mot baksidan av mannens knä. Benet vek sig omedelbart med ett obehagligt krasande ljud. Mannen skrek till, tappade balansen och föll handlöst framåt, hans skott brann av vilt i taket.
Elena reagerade instinktivt. Hon grep tag i den tappade pistolen på golvet innan mannen hann hämta sig, rullade runt och riktade den direkt mot hans ansikte. Hennes händer skakade, men hennes blick var mördande iskall.
Mannen låg på marken, kved av smärta från knät, och såg upp i mynningen på sitt eget vapen. Han frös till is.
“Ge mig en anledning,” väste Elena. “Ge mig en enda anledning.”
I det ögonblicket hördes sirener. Många sirener. Ljudet skar genom snöstormen och närmade sig snabbt skolans grindar. Någon på skolan hade hört det öronbedövande skottet från geväret och ringt polisen.
“De är här för er,” hånlog mannen på golvet, trofast in i det sista. “Min chef kontrollerar polisen. Ni är döda.”
Elena backade långsamt, fortfarande med pistolen riktad mot honom, och hjälpte Daniel på fötter. Han var yr av blodförlusten, men adrenalinet höll honom vid medvetande.
“Vi kan inte låta polisen ta oss,” andades Daniel, lutad tungt mot hennes axel. “Han har rätt. Alessandro har infiltrerat dem.”
“Jag har bevisen,” sa Elena snabbt, hennes röst var beslutsam. “De finns i ett bankfack i Zürich, men nyckeln – och listan över vilka domare och poliser han äger – har min syster. Hon är inte långt härifrån. Vi måste ta oss ut innan de spärrar av området.”
Med Sofia krampaktigt hållande i Elenas hand och Daniel stöttad av hennes andra arm, rörde de sig bort från kapellet genom en bakdörr precis när polisbilarna sladdade in på innergården med tjutande däck och bländande blåljus. De smälte in i snöstormen, de mörka tallarna slukade dem hela.
De lämnade skolans område till fots, navigerade den branta, skogiga bergssidan i mörkret. Kylan trängde in i benmärgen, och Daniels axel brände som eld för varje steg. Han visste inte hur länge han skulle orka, men tanken på obduktionsbordet, den kalla frysboxen och det ofrånkomliga mörkret drev honom framåt. Han hade trotsat döden en gång ikväll; han tänkte göra det igen.
Timmar senare fann de systerns gömställe, en liten stuga nära gränsen. Där fanns värme, förband och, viktigast av allt, nyckeln. Under de kommande veckorna blev doktor Daniel Mercer en av Europas mest efterlysta män. Tillsammans med Elena Rossi och hennes dotter levde han som en skugga, alltid ett steg före Alessandros hejdukar och den korrupta polisen.
I det tysta förberedde de sitt motdrag. De använde bevisen för att kontakta oberoende internationella myndigheter, journalister som inte gick att köpa, och åklagare i andra länder. Nätet kring Alessandro Rossi började dras åt. Det var en katt-och-råtta-lek på liv och död, ett spel som Daniel aldrig hade bett om att få delta i.
När han ibland vaknade om nätterna, i billiga motellrum med ett falskt pass på nattduksbordet och ärret på axeln stramande, tänkte han tillbaka på den där kvällen i bårhuset. Han mindes ljudet av skalpellen mot stålbordet. Han mindes de skräckslagna ögonen och den viskande rösten. Och han visste, med absolut säkerhet, att han hade gjort det enda rätta. Han hade slutat skära i döden och äntligen börjat kämpa för livet.
