De rörde sig tyst till fots längs muren tills de fann en svaghet i stängslet på baksidan. Vädret var kallt och bittert, marken täckt av en tunn, knarrande frost. Skolgården var öde; barnen befann sig förmodligen inomhus på grund av kylan. Elena ledde vägen med en instinktiv målmedvetenhet. Hon visste var Sofias sovsal låg.
De smög in genom en olåst sidodörr och fann sig i en lång, ekande korridor med porträtt av gamla rektorer på väggarna. Doften av golvvax och kokta grönsaker hängde i luften. Elena rörde sig som en skugga, hennes ögon flackade från dörr till dörr tills hon stannade framför nummer 42. Hon lade handen på handtaget, tog ett djupt andetag och tryckte ner det.
Rummet var tomt.
Sängarna var prydligt bäddade. En uppslagen bok låg på ett skrivbord, men ingen flicka syntes till. Paniken slog till mot Elenas ansikte som ett fysiskt slag. Hon rusade fram till garderoben, rev upp dörrarna, letade under sängarna.
“Hon är inte här,” viskade hon, rösten dränkt av skräck.
Plötsligt hördes ett ljud från korridoren. Tunga, metodiska fotsteg. Daniel drog snabbt in Elena i rummet och stängde dörren, lämnade den på glänt bara en bråkdel av en millimeter. Han tittade ut genom springan.
Mannen i den mörkgrå kostymen gick långsamt nedför hallen. Han var inte ensam. Två andra män, klädda i svarta jackor och med tydliga utbuktningar under armarna, följde tätt bakom honom. Mannen i kostymen stannade framför en dörr längre bort, knackade kort och gick in.
“De är redan här,” väste Daniel. “Han letar rum för rum.”
Elena blundade, tårarna brände bakom ögonlocken. “Om de inte har henne än, måste hon vara i skolsalen. Eller i kapellet. Sofia älskade kapellet, hon brukade gömma sig där när hon var rädd.”
“Kapellet. Var ligger det?”
“Tvärs över innergården. Fristående byggnad.”
De var tvungna att agera snabbt. Om männen insåg att rum 42 var tomt, skulle de utvidga sitt sökande. Daniel och Elena smög ut ur rummet, rörde sig i motsatt riktning från de beväpnade männen och tog sig ner för en bakre trappa.
När de öppnade dörren till innergården slog den bitande kylan emot dem igen. Kapellet stod i andra änden, dess gotiska fönster upplysta av flackande levande ljus inifrån. De sprang hukade över det frostiga gräset, andedräkten bildade vita moln i luften. Varje sekund kändes som en evighet, varje skuggspel i snöyran kunde vara en skytt.
Daniel ryckte upp kapellets tunga ekdörr. Insidan var varm, doftande av rökelse och gammalt trä. Kyrkbänkarna var tomma. Längst fram, vid altaret, satt en liten gestalt ihopkrupen, ansiktet gömt i händerna.
“Sofia!” ropade Elena, en kvävd, förtvivlad snyftning.
Flickan tittade upp. Hennes ögon, stora och mörka precis som sin mors, vidgades i total chock. “Mamma?” Hon flög upp från golvet och sprang rakt in i Elenas armar. De föll på knä tillsammans, gråtande och omfamnande varandra på stengolvet.
Daniel betraktade dem, en klump i halsen. I tjugotre år hade han bara sett slutresultatet av våld och förlust. För första gången stod han mitt i händelsernas centrum och kunde förhindra tragedin innan den hamnade på hans obduktionsbord.
Men friden varade bara i några sekunder.
Ljudet av en dörr som slogs upp ekade genom kapellet. Daniel vände sig om och lyfte geväret. I dörröppningen stod mannen i den mörkgrå kostymen. Han höll en ljuddämpad pistol i höger hand, blicken fäst på familjen vid altaret. Han verkade inte ens förvånad över att se Daniel. Han log ett tunt, kallt leende.
“Doktor Mercer,” sa mannen, hans röst mjuk och nästan artig och rullade över stengolvet. “Du har verkligen överträffat mina förväntningar. Vanligtvis brukar rättsläkare föredra sina patienter tysta. Du har ställt till med ett enormt besvär för herr Rossi.”
“Låt dem gå,” sa Daniel, hans röst stadig fastän hans händer skakade kring gevärets kolv. “Ni har redan avslöjats. Om ni dödar oss här, i en skola full av vittnen, kommer polisen att hitta er.”
“Vittnen?” Mannen skrattade mjukt. “Det är snöstorm ute, doktorn. Alla är i huvudbyggnaden. Vi är helt ensamma. Och när vi är klara, kommer detta bara att vara en tragisk olycka. En galen obducent mördade sitt kidnappningsoffer och hennes dotter innan han vände vapnet mot sig själv.”
Mannen höjde sin pistol mot Elena och Sofia.
Daniel tänkte inte. Han agerade på en uråldrig instinkt han inte visste att han besatt. Han kramade avtryckaren. Det gamla jaktgeväret dånade i det trånga kapellet, ljudet var öronbedövande och slog lock för öronen. Han hade siktat mot mannens bröst, men rekylen var enorm. Skottet träffade stenväggen precis bredvid mannen och skickade ett regn av vassa splitter över honom.
Mannen svor till, tog ett steg tillbaka och avlossade två snabba skott. Ett av dem ven förbi Daniels öra och krossade ett färgat glasfönster bakom altaret. Det andra träffade Daniel i axeln.
