När värmen sakta började fylla rummet, fäste Elena sin blick på honom. Hennes ögon var inte längre bara fyllda av skräck, utan av en mörk, brinnande beslutsamhet.

“Min man,” började hon, rösten hes och svag men bärande. “Alessandro. Han är inte bara en affärsman. Han är ett monster som gömmer sig bakom välgörenhetsgalor och politiska donationer. Han upptäckte att jag hade samlat bevis mot honom. Dokument, kontoutdrag, inspelningar. Allt som krävs för att fälla honom och hans nätverk av korrupta domare och poliser.”

Daniel lyssnade tyst, insåg allvaret i det han hade dragits in i. Han hade trott att detta rörde sig om ett svartsjukedrama, ett försäkringsbedrägeri, men detta var mycket större. Detta handlade om organiserad brottslighet på högsta nivå.

“Varför dödade han dig inte bara?” frågade Daniel tyst. “Varför den komplicerade bluffen med bårhuset?”

Elenas läppar darrade. “Därför att han inte vet var bevisen är gömda. Och viktigast av allt, han vet inte var jag gömde vår dotter, Sofia. Han visste att om han torterade mig skulle jag kanske dö innan jag berättade. Genom att förklara mig död och ta mig till bårhuset, där hans egen köpta läkare skulle ta emot mig, planerade han att i hemlighet föra iväg mig till en av sina anläggningar. Där skulle jag inte existera längre. Han kunde ha mig inspärrad i åratal, tvinga fram informationen utan att polisen någonsin skulle ställa frågor om en försvunnen fru. Enligt lagen är jag redan ett lik på ditt bord.”

Insikten träffade Daniel som ett slag i magen. Om han inte hade varit ensam på jouren, om ordinarie rättsläkare inte hade blivit sjuk just denna kväll, hade planen fungerat felfritt. Mannen i den mörkgrå kostymen var en av Alessandros städare, utsänd för att säkerställa att ingen oförutsedd faktor – som en alltför noggrann, vikarierande obducent – förstörde överlämningen.

“Sofia,” sa Elena och försökte sätta sig upp, men föll tillbaka mot madrassen. “Hon är åtta år gammal. Jag skickade iväg henne med min syster till en internatskola uppe i bergen, under falskt namn. Men Alessandro är intelligent. Hans nätverk är enormt. Det är bara en tidsfråga innan de spårar upp min syster och inser att Sofia är där.”

“Vi måste hämta henne,” sa Daniel, och överraskades av sin egen fasta ton. Han, en man som tillbringat de senaste decennierna med att undvika konflikter och studera de döda, kände plötsligt ett brinnande behov av att skydda dessa levande själar.

Natten övergick i en grå, regntung gryning. Daniel visste att Alessandro redan skulle ha satt ett pris på hans huvud. Bårhuset hade övervakningskameror utanför, de visste vilken bil han körde. Han behövde byta fordon.

Han lämnade Elena med en insisterande order om att hålla dörren låst och inte öppna för någon. Han vandrade i flera kilometer genom den täta skogen tills han nådde en övergiven bondgård han visste låg i dalen. Där, under ett lager av damm och halm, stod en rostig men fungerande pickup-truck som tillhörde en gammal bekant. Han tjuvkopplade den med nerverna på helspänn, motorn hostade igång och lät som ett tröskverk, men den rörde sig framåt.

När han återvände till stugan fann han Elena stående. Hon hade hittat kläder i farfaderns gamla garderober – en tjock flanellskjorta och ett par för stora jaktbyxor. Hon såg inte längre ut som ett offer. Hon såg ut som en kvinna redo för krig.

De lämnade stugan innan förmiddagen ens börjat. Resan mot internatskolan i bergen var plågsamt långsam. Daniel var tvungen att hålla sig till småvägar för att undvika polisens kameror, väl medveten om att Alessandro förmodligen hade kontaktat sina vänner inom kåren och rapporterat obducenten som en galning som stulit hans avlidna hustrus kropp. På radion hörde de nyhetssändningarna. En tragisk händelse på stadssjukhuset. Läkare misstänks ha drabbats av psykos och flytt med liket av den framstående societetshustrun Elena Rossi.

“De bygger narrativet,” muttrade Elena och stirrade ut genom det regniga fönstret. “Nu är du en efterlyst brottsling, Daniel. Om de skjuter dig, kommer de att kalla det självförsvar under ett gripande. Jag är så ledsen att jag drog in dig i detta.”

“Du drog inte in mig,” svarade han och kramade ratten hårdare. “Jag valde att inte blunda. Jag skar inte.”

Det tog dem fem timmar att nå de högre höjderna, där regnet övergick till ett lätt, yrande snöfall. Skolan, St. Jude’s Academy, låg isolerad vid slutet av en lång och slingrande bergsväg, omgärdad av höga stenmurar och mörka tallar. Det var en plats för rika familjers barn, men Elena hade mutat in sin dotter under efternamnet ‘Bianchi’.

Daniel stannade pickupen en bit från huvudgrinden, gömd bakom en tät dunge. Han tog fram farfaderns gamla jaktgevär som han hittat i stugan. Han hade ingen aning om hur man använde det effektivt i en eldstrid, men blotta närvaron av vapnet gav en illusion av säkerhet.